Pojke avliden efter att snögrotta rasat samman på skolgård, Hassela (2026-01-12)

Abbe var ett barn som levde med hela sitt hjärta. Han tog sig an livet utan tvekan och utan att skjuta upp det som kändes viktigt. När en tanke eller idé föddes hos honom ville han förverkliga den direkt. Han hade inte tålamod att vänta, livet var för stort och för spännande för att hållas tillbaka. Han hittade glädje i det som fick honom att känna sig fri. I naturen, i rörelsen, i skapandet. Oavsett om han stod med ett fiskespö i handen, susade nedför en backe på skidor, ritade med full koncentration eller byggde något på sitt eget sätt, var han helt närvarande. Abbe gjorde saker med hela sin själ. Han kunde se samma film om och om igen, som om den aldrig tog slut för honom. Berättelser berörde honom djupt och han fann trygghet i det som var bekant och älskat. Det som andra kanske såg som upprepning var för Abbe ett sätt att känna, förstå och leva sig in i världen. Men det som allra mest definierade Abbe var hans stora hjärta. Han var oerhört empatisk och omtänksam, med en förmåga att känna in andra som var lite ovanlig för ett barn i hans ålder. Han brydde sig på riktigt. Han ville att alla han älskade skulle vara nära, samlade, glada och trygga. Abbe höll ihop sin värld med kärlek. För oss som fick älska honom är saknaden bottenlös. Samtidigt lever Abbe vidare i allt han var. I värmen, i minnena, i kärleken som aldrig kan tas ifrån oss. Abbe kommer alltid vara älskad. Alltid saknad. Alltid vår.