Citat:
Ursprungligen postat av
Detdundrar
Brev med kärleksbetygelser betyder inte så mycket i sådana här fall. Jag har själv upplevt flera självmordsförsök av en nära anhörig. Att skriva 'förlåt, jag älskar dig' till ett barn gör inte saken bättre.
Detta blir alldeles för paradoxalt för ett barn att förstå. Barnet tror inte att föräldern älskar det om föräldern ändå väljer att skiljas från det för alltid, på ett så tragiskt sätt. Ibland tror barnet att det har gjort något fel för att mamma eller pappa har försvunnit och då kan en livslång skuldkänsla uppstå. Barnet kan alltså uppfatta att det varit älskat av föräldern, men tro att något som det omedvetet ställt till med väger ännu tyngre för föräldern än föräldrakärleken. Barnet känner då att det inte är värt att bli älskat mer och ifrågasätter och tvivlar på sig själv.
Beklagar att du upplevt det du gjort med nära anhörig.
Om jag tänker mig in i att jag är ett barn, inte ett litet barn då så klart, men barn i den bemärkelsen att jag inte är vuxen, då hade jag nog velat ha något från den som lämnade mig kvar. Något som ändå bevisade kärleken. Jag vet inte, det är sjukt att ens tänka och spekulera i de termerna, men att lämnas kvar i total ovisshet måste vara värre tänker jag. Och skuldkänslorna finns nog hos alla som anhörig till någon som väljer att avsluta livet, oavsett.
