Ateister vs kristna debatt

I mina öron låter det här som en fras som man lärt sig att upprepa. Säger mig ingenting.

När det gäller UFO så vittnar många människor av helt olika social ställning att de sett vad de förstår är främmande teknologi. Att misstro alla dessa är inte normalt annat än i vårt genomorganiserade kontrollsamhälle och dess övertro på auktorireter (som oftast är ute efter pengar). I andra samhällen, t.ex jägarsamhällen, vore detta en omöjlighet.

Man måste såklart ha upplevt något obevisbart[för någon annan] för att förstå detta om ”Gud(omlighet)”, upplevelsen/erna är högst personlig och visar sig bli verklig, sånt som synskhet, bli given omens, varsel.
De flesta har säkert förmågan men mängder av vardags distraktioner dominerar sinnet och blir som en sköld…kan jag förstå

Vilket skulle i s f vara ett bättre gudsbevis? Och varför måste ett påstått gudsbevis ha med just kristendomens gudom att göra?

Jag har inte lärt mig att upprepa de orden utan formulerade dem just när jag skrev.

Från min utgångspunkt har Gud skapat världen så som människor skapat spelvärldar, fast så ofattbart mer avancerat och med andra syften. Vi i världen lever efter hans spelregler medan andra ("systemoperatörer") kan komma in i världen med högre status än vad någon "spelare" kan uppnå. För Gud är allt möjligt och Jesus var utvald för att kommunicera med oss människor.

Det kan inte finnas något alternativ till Guds sanning och han kan "exekvera" eller "radera" sin värld. Ingen kan bevisa det men Jesus hävdar det och jag tror på hans vittnesmål.

Jag tycker att det är viktigt att alltid använda sitt sunda förnuft. Det betyder inte att man tror blind på auktoriteter om man litar på forskning som känns trovärdig. Det är vettigt att man utgår från verklighet, det vi vet i dag. Det är inte uteslutet att man kan ändra sig om vi får nya kunskaper om något, då kan man överväga att ändra sin åsikt p g a att man fått veta något nytt som känns trovärdigt. Men man utgår alltid efter det som finns och det som vi vet i dag. Man håller sig till fakta och skiljer fantasier från verklighet.

Det är sannolikt att det finns liv liknande oss någonstans i universum men vi skall inte okritiskt tro på alla som säger sig ha sett UFOs.

Det är en enorm stor skillnad att vara kulturellt kristen....och för den delen också rituellt, mot att vara fundamentalist. Och där ger jag dig helt rätt. Religion är ett viktigt sammanhållande kitt i en kultur/civilisation.

Nej, vissa bluffar och ljuger, men redan innan jag såg "flygande tefat" i en Stockholmsförort så förstod jag att inte alla ljög eller misstog sig. På den tiden var jag inte troende men denna upplevelse fick mig att öppna dörrar som varit igenspikade. För jag insåg att jag inte hade kontroll över vad som finns eller inte finns.

Sagan om abiogenes med blixturladdningar i en gasblandning är förstås desto mer trovärdig? Livet uppstod i vattenpölar, då förhållandena var exakt "de rätta".

Att förlita sig på slumpen är givetvis "objektivt" och har inget med önsketänkande att göra?

Du fick ju reda på religionen av någon annan, eller var det Gud som talade till dig direkt? Du hörde röster i huvudet?

Ledsen men jag kan inte dela din verklighetsuppfattning. Det som du skriver känns som sagor och önsketänkande, inte som sant. Jag kan inte släppa mitt sunda förnuft som säger att det du påstår stämmer inte. Jag tror inte att vi kan övertyga varandra, vi funkar helt olika.

Jag tror inte mera på något allsmäktigt och behöver inte en allsmäktig väsen. När jag var riktigt liten behövde jag tro på att mina föräldrar var allsmäktiga, jag hade inte orkat med en sanning att de är bristfälliga. Genom tron att de var allsmäktiga kunde jag skaffa mig en känsla av grundtrygghet och när jag nått det stadiet kunde jag gå vidare och börja förstå att mina föräldrar var bara människor med sina brister. Mitt behov att tro på något allsmäktigt försvann när jag inte mera behövde känna mig trygg med hjälp av fantasin om någon allsmäktig som tog hand om mig.

Jag tror att tron på gudar handlar mycket om behov som inte blev tillfredsställda, som att man saknar grundtrygghet. Vi tillfredsställer vissa behov med hjälp av fantasin så länge vi upplever att det funkar. Om fantasin slutar fungera som ett sätt att få det man behöver/vill ha blir vi tvungna att möta verkligheten.

Men Bibeln innehåller ju bara berättelser om Jesus. "Guds son", med sina "övernaturliga förmågor", ville eller kunde tydligen inte själv skriva något avsnitt i Bibeln. Trots att han enligt myterna var skrivkunnig. Hur förklarar du det, om Jesus skulle ha varit ett sändebud från Gud? Det är naturligtvis inte rimligt att tro att han var någon väldigt speciell person. Kanske var han en halvkänd muntlig profet, en slags forntida influencer, men tydligen inte så duktig att han blev publicerad i Bibeln.