Citat:
Jag börjar att förstå allt mer om J.
Jag har följt ganska länge, eller från mordet exalterade, och under tiden har jag lagt märke till detaljer som bara blir tydligare ju mer man läser.
Genom alla förvaltningsrättsdomar var 6:e månad har jag förstått hur skevt och beroendeframkallande det var för honom att titta på våldsamheter och snuttar.
Det är som att man kan se ett mönster växa fram, där något som kanske började som en flykt eller ett sätt att lugna ner sig, sakta men säkert förändrade hela hans verklighetsuppfattning.
Eftersom han hade prestige och var duktig i skolan var han förmodligen också stressad på en nivå han själv inte ens förstod.
Och på något sätt har det gått utför just för att han började ta till våldsamma filmer för att lugna ner sin stress.
Det blev hans sätt att reglera sig, men det är en väldigt farlig form av självreglering, för man avtrubbas och behöver mer och mer för att få samma effekt.
Och då blev det utför när han tappade kontrollen någonstans där och började fantisera om hur det är att döda. De fantasierna växer lätt när man i grunden är stressad, pressad och saknar andra copingstrategier.
Han ångrade brutalt efteråt eftersom det inte var roligt som han trodde. Den där kollisionen mellan fantasi och verklighet blev så hård, nästan som ett uppvaknande som slog sönder hela den värld han hade byggt upp i sitt huvud. Någonstans kommer verklighetsbilden ikapp honom på ett sätt man aldrig kan fly ifrån igen.
Så tragiskt, och därför är det så viktigt att kunna jobba med sina stressutlösare. När man inte gör det kan det ta sådana extrema uttryck. Jag tänker på att det finns personer som kanske är porrskadade och porr lugnar ner dem, samma sak för honom, fast med våldsinslag.
Det är egentligen samma mekanism: en beroendecykel som byggs på att man dämpar något inre med något yttre som bara gör allt värre i längden.
Det är just den psykologiska biten som jag tycker är så intressant. Hur allt hänger ihop. Hur man kan se ett helt känsloliv, ett helt sätt att hantera stress, speglas i små detaljer.
Därför följer jag honom, för det går, och någonstans där i dombesluten kan man läsa mellan raderna och förstå varför han gjorde som han gjorde. Det är som att helhetsbilden inte står utskriven rakt ut, men den finns där för den som orkar se.
Jag har följt ganska länge, eller från mordet exalterade, och under tiden har jag lagt märke till detaljer som bara blir tydligare ju mer man läser.
Genom alla förvaltningsrättsdomar var 6:e månad har jag förstått hur skevt och beroendeframkallande det var för honom att titta på våldsamheter och snuttar.
Det är som att man kan se ett mönster växa fram, där något som kanske började som en flykt eller ett sätt att lugna ner sig, sakta men säkert förändrade hela hans verklighetsuppfattning.
Eftersom han hade prestige och var duktig i skolan var han förmodligen också stressad på en nivå han själv inte ens förstod.
Och på något sätt har det gått utför just för att han började ta till våldsamma filmer för att lugna ner sin stress.
Det blev hans sätt att reglera sig, men det är en väldigt farlig form av självreglering, för man avtrubbas och behöver mer och mer för att få samma effekt.
Och då blev det utför när han tappade kontrollen någonstans där och började fantisera om hur det är att döda. De fantasierna växer lätt när man i grunden är stressad, pressad och saknar andra copingstrategier.
Han ångrade brutalt efteråt eftersom det inte var roligt som han trodde. Den där kollisionen mellan fantasi och verklighet blev så hård, nästan som ett uppvaknande som slog sönder hela den värld han hade byggt upp i sitt huvud. Någonstans kommer verklighetsbilden ikapp honom på ett sätt man aldrig kan fly ifrån igen.
Så tragiskt, och därför är det så viktigt att kunna jobba med sina stressutlösare. När man inte gör det kan det ta sådana extrema uttryck. Jag tänker på att det finns personer som kanske är porrskadade och porr lugnar ner dem, samma sak för honom, fast med våldsinslag.
Det är egentligen samma mekanism: en beroendecykel som byggs på att man dämpar något inre med något yttre som bara gör allt värre i längden.
Det är just den psykologiska biten som jag tycker är så intressant. Hur allt hänger ihop. Hur man kan se ett helt känsloliv, ett helt sätt att hantera stress, speglas i små detaljer.
Därför följer jag honom, för det går, och någonstans där i dombesluten kan man läsa mellan raderna och förstå varför han gjorde som han gjorde. Det är som att helhetsbilden inte står utskriven rakt ut, men den finns där för den som orkar se.
Intressant inlägg. Nu har jag inte följt det här sedan det hände. Han kanske ångrar sig brutalt nu. Men jag minns tiden efteråt var det så bisarrt att han inte riktigt förstod innebörden av vad han gjort. Han var som ganska avtrubbad av händelsen.
Typ ”ja, jag slog med en hammare. Det kom blod. Det kanske inte var som jag tänkt mig”.
Sen under rättegången, troligtvis för han insåg att han eventuellt aldrig skulle komma ut från psykiatrin ville han inte kommentera något. Troligtvis för att inte upplevas så skev som han är/var och därför kanske kunde fått fängelse istället.
