Pingstkyrkan säger att Frida inte fick gå för att hon är homosexuell, utan för att ”
förtroendet brustit”.
Översatt till vanlig svenska:
Du får vara som du är bara du håller käften om det.
Det är
inte kristendom.
Det är ideologisk disciplinering.
Jesus säger ingenting om homosexualitet. Noll. Inte ett ord.
Däremot säger han:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matt 7:12)
”På detta skall alla förstå att ni är mina lärjungar: att ni har kärlek till varandra.” (Joh 13:35)
”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.” (Mark 10:14)
Pingstkyrkan gör motsatsen och kallar det
teologi.
De lutar sig på några lösryckta rader ur Paulus om romersk dekadens och maktsex och
tar dem till vapen mot kärlek och därmed mänsklighet.
Det är exakt så
falska profeter fungerar:
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder men inuti är rovlystna vargar.” (Matt 7:15)
De använder Bibeln för att slippa följa Kristus.
Frida säger själv att hon aldrig predikat sexualitet, aldrig brutit mot några regler, aldrig lärt barnen något annat än de andra ledarna.
Det enda som förändrades var att hon slutade skämmas offentligt.
En vecka senare var hon borta.
Och samtidigt skriker samma miljöer om att Svenska kyrkan är ”politisk” för att den hjälper flyktingar och säger:
”Jag var främling och ni tog emot mig.” (Matt 25:35)
Svenska kyrkan hatas för att den fortfarande tar Jesus på allvar.
Pingstkyrkan är bekväm med makten och kallar det trohet.
Ironin blir nästan
profetisk när man läser brevet till Filadelfia:
”Se, jag har öppnat en dörr för dig som ingen kan stänga.” (Upp 3:8)
Pingstkyrkan stänger dörrar och kallar det lydnad.
Det här är inte en konflikt mellan tro och ateism.
Det är en konflikt mellan
evangelium och ideologi.
Frida hotar inte tron.
Hon hotar systemet.
Därför fick hon gå.