Till de som tvivlar på månlandningen...

Så, var människan på månen eller inte? Vad är det du vill ha sagt?

Jag ska svara dig när jag har varit där själv och tittat efter hur där ser ut.

Ingen större katastrof, på den tiden körde man med livet som insats och misslyckanden räknade man med.

Inte ovanligt att det finns ganska kraftiga kunskapsluckor hos er konspirationsidioter...

Intelligenta och förståndiga människor har inga problem att erkänna att de inte vet vissa saker till skillnad från förnumstiga scientistiska Vetenskap- och Folkbildningsmuppar som "vet" allt.

För någon som är vetenskapsorienterad är det precis tvärt om. Man erkänner att det finns massor av saker man inte vet. Allt man inte vet vet man inte. Hur enkelt som helst!

Men skillnaden från er konspirationsmuppar är att vi inte behöver fylla eventuella luckor med aliens, onda andar eller judiska ödlor!

I allmänhet så konspirationsteoretikernas motståndare inte alls "vetenskaps-orienterade" personer utan auktoritetstroende medelmedelmåttor som kommer tro på vad som helst så länge det är en auktoritet som påstår det.

Dessa personer kommer tro på varje samtida vetenskapsbaserad villfarelse utan ett uns kritik eller egen analys till dess en auktoritet säger till dem att det var fel det de trodde på innan och nu är det dags att tro på något annat.

Allvarligt, nej. Det där har jag aldrig sett nånstans, så du får gärna visa exempel på det.

Det jag har sett är folk med rimlig utbildning som slår ner på de mest idiotiska påståendena från förnekare och har rimlig förmåga att via vetenskap slå ner på idiotin. Detta kräver normalt enbart t.ex gymnasieutbildning.

Vetenskaplig diskurs syftar inte till att framtvinga erkännanden av felaktighet, utan till att systematiskt pröva påståenden mot empiriskt underlag och logisk koherens. Samtidigt vore det ohederligt att förneka att det ibland — som nu — uppstår en märklig kombination av intellektuell tillfredsställelse, uppgivenhet och stilla förundran när en månlandningsförnekare, i ett försök att försvara sin position, i stället demonstrerar dess bristfällighet med sådan konsekvens att det blir uppenbart för omgivningen — men förblir helt osynligt för vederbörande själv.

Den återkommande oviljan att kontrollera primärkällor eller ens ta reda på vad händelsen faktiskt handlade om illustrerar snarare ett mönster: berättelsen hålls vid liv inte därför att den är korrekt, utan därför att den fyller en narrativ funktion. I detta avseende säger episoden betydligt mer om konspirationsteoretiskt tänkande än om månstenar.

Att bevittna dessa individers resonemang utvecklas i offentligheten är en erfarenhet som, om än ofrivilligt, väcker en närmast experimentell tanke: om Apolloprogrammet i själva verket hade varit ett sofistikerat epistemologiskt stresstest, avsett att identifiera den punkt — och följdaktligen de individer — där kritiskt tänkande fullständigt kollapsar, hade utfallet varit svårslaget. I så fall kan man redan efter ett fåtal besök på Flashback konstatera att experimentet — hypotetiskt, naturligtvis — uppnådde sitt syfte med anmärkningsvärd precision.

Tydligen en bra strategi ifall man bara hade GUD och Nazisten Wernher von Braun på sin sida, för av 7 Apollo avgångar så dog 0 Astronauter i rymden eller vid upp och nedfärden kring Jorden! Ett mycket lyckat resultat gränsande till MIRAKEL faktiskt!

Om varje färd hade en chans på 90,6 % att hela besättningen överlevde alla moment så skulle det för alla 7 färderna tillsammans bara bli en 50 procentig chans att samtliga besättningsmän överlevde.

Var marginalerna så pass höga som en 90,6% chans för överlevnad av samtliga på en enskild färd så var det ”EN JÄVLA TUR” att allt gick väl(alla överlevde) men låg marginalerna under detta, säg kring 70 % för en Apollofärd så hamnar det för alla 7 färderna på bara 8,2 % chans för att samtliga överlevde och i det fallet talar vi alltså om ”ETT JÄVLA MIRAKEL”!

Men vad fan vet vi om var marginalerna egentligen låg, dom låg kanske på över 99% för varje enskild färd, Man kunde i varje fall det här med att landa ”utan att välta” på den tiden, undra hur många miljarders miljarders transistorer det krävs idag för att hamna på en åtminstone 90 procentig chans för en lyckad landning på månen!

En "AI-snabbkoll" ger att dom senaste 20 åren har 5 av 11 lyckats, det ger en 45 procentig chans att lyckas i dagens övertransistoriserade värld, men det räcker inte, vi behöver ännu fler transistorer om vi ska kunna höja marginalerna till 60-70 talets höga nivåer.

-AI-BABBEL-
Det finns tyvärr ingen helt enkel siffra i sökresultaten som säger “totalt antal landare” och “totalt antal misslyckanden”, men det finns några tydliga datapunkter som hjälper oss att uppskatta läget.
Utifrån den information som faktiskt framkommer i sökresultaten kan vi säga följande:
🌕 Vad vi vet från källorna
• Under de senaste 20 åren har det gjorts 11 försök att landa på månen, varav endast 5 lyckades Orbital Today.
– Det innebär att 6 av 11 misslyckades på något sätt.
• Flera artiklar beskriver att många moderna, särskilt privata, landare har misslyckats eller landat fel, tippat över eller dött kort efter landning Discover Magazine blog.joshuniverse.com Business Standard

Det var flera Apollo-astronauter som dog, bara att de inte dog i rymdkapslarna utan under marktesterna. Men det räknas inte eller? Varför räknade du inte med dem?

Nej dom räknas inte, här gäller det bara statistiken för Apollorna som flög iväg i rymden och inget annat! För jag Ska väl inte behöva räkna med alla som dog i hjärtinfarkt av de 400 000 medarbetarna till månprojektet också under den här tiden?