Ju mer man läser sånt här, desto tydligare blir det hur absurt befriande det är att inte vara kvar. Knappt ens ilska längre, mest en känsla av ”tack och lov att det där inte är mitt problem”.
Ett samhälle där den här typen av människor släpps ut, byter namn, glider runt fritt medans vanligt folk förväntas leva med konsekvenserna och låtsas som att allt är normalt.
Att ha lämnat landet känns inte dramatiskt eller ideologiskt. Det känns rationellt. Extremt skönt är bara för namnet