Citat:
Ursprungligen postat av
Auric
Invaderade länder slåss oftast in i det sista. Att ge upp för att spara människoliv är extremt ovanligt. Ger ett invaderat land upp striden är det för att det bedöms som militärt nödvändigt, man ger inte upp för att spara människoliv.
Och just Sovjet är ett typiskt exempel på det. Sovjet hade bara åren 1941-42 över 6 miljoner dödade soldater innan man till slut (med amerikansk hjälp) lyckades vända kriget.
Och att inte ge upp är inget typiskt "sovjettänkande", utan det är normal självbevarelsedrift som du ser överallt. I stort sett samtliga befrielsekrig i Afrika, Mellanösternkonflikten, Afghanistan, Vietnam etc är situationer där man väljer att slåss in i det sista. Slåss man för sin frihet så ger man inte upp för att få leva under förtryck, utan man dör hellre i kampen för sin frihet.
Historielösa Auric är i farten igen, precis som andra krigsveteraner i denna tråden som tror Ryssen är vår värsta fienden.
Historien visar snarare att stater ofta ger upp eller kompromissar just för att begränsa mänskligt lidande, inte att de ”nästan alltid slåss in i det sista”. Att fortsatt motstånd ibland förekommer betyder inte att det är normen.
Det finns gott om tydliga motexempel. Danmark 1940 kapitulerade efter några timmar just för att undvika massdöd och förstörelse. Nederländerna gav upp efter bombningen av Rotterdam för att stoppa ytterligare civila massakrer. Frankrike 1940 fortsatte inte ett meningslöst gerillakrig när den reguljära armén var slagen. Japan 1945 kapitulerade uttryckligen för att undvika ”nationens fullständiga utplåning”. Finland 1944 accepterade hårda villkor för att rädda landet från total ockupation. Alla dessa beslut var i hög grad humanitära och politiska – inte bara militära.
Även Sovjetexemplet är mer komplext än vad som ofta påstås. Sovjet valde inte medvetet att offra miljontals liv, man saknade i början realistiska alternativ, hade blivit strategiskt överrumplat och saknade möjlighet att kapitulera utan regimens totala kollaps. Det är alltså inte ett idealiskt exempel på ”rationellt motstånd”, utan snarare på ett system som inte tillät reträtt eller kapitulation, oavsett mänsklig kostnad.
Att beskriva fortsatt strid som ”normal självbevarelsedrift” är också tveksamt. Självbevarelse kan lika gärna innebära att undvika ett krig som man inte kan vinna. Många befrielsekrig du nämner var utdragna just för att den försvagare parten saknade möjlighet att förhandla – inte för att man rationellt valde maximal uppoffring. När realistiska förhandlingslösningar funnits har de ofta accepterats.
Kort sagt: Åk till Ukraina, ta med dig dina kompisar och slåss för din sak.
