Kapitalismen behöver staten

John Locke (1632 -1704) - "Property is a natural right and it is derived from labour"

Hur man kan försvara vild spekulation med pensionpengar med detta argument är helt obegripligt. Vilket arbete har utförts när en dator spelat bort någon annans pensionspengar?

Jag håller med, men det är gammal skåpmat. För att citera Blå Tågets klassiska låt "Staten och Kapitalet":

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt. Fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar. Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.

----------------------------------

Läs boken "The State in Capitalist Society" av den brittiske professorn Ralph Miliband för en mer utförligare förståelse över hur dynamiken mellan staten och kapitalet ser ut i realiteten.

Milliband utvecklar i boken en systematisk analys av staten i västerländska kapitalistiska demokratier. Bokens centrala tes är att staten inte är en neutral skiljedomare mellan samhällsklasser, utan i praktiken fungerar som ett verktyg eller instrument för att upprätthålla kapitalistiska maktförhållanden, även i formellt demokratiska system.

Professorn riktar sin kritik mot pluralistiska och liberal-demokratiska teorier som framställer staten som relativt autonom och receptiv för "massorna". Han menar att sådana perspektiv i en omfattande bemärkelse underskattar klassens betydelse i statens organisering och funktion. Staten är enligt Miliband strukturellt och personellt sammanflätad med den ekonomiska eliten.

Ett centralt argument avser statens anställda. Professorn illustrerar genom empiriska exempel att ledande positioner inom regeringar, parlament, domstolar, militär och statsförvaltning i omfattande utsträckning axlas av individer med bakgrund i överklassen och övre medelklassen. Dessa aktörer delar som regel utbildning, sociala nätverk, värderingar och livserfarenheter med den ekonomiska eliten. Resultatet är en statlig elit som intuitivt identifierar sig med kapitalets intressen, utan behov av direkta order från näringslivet.

Fredrik Reinfeldt, son till en inflytande lokalpolitiker, Annie Lööf, Ulf Kristersson, son till en civilingenjör, Gunnar Strömmer, Magdalena Andersson, dotter till en professor, adelsmannen Carl Bildt, Johan Forssell, Anna Kinberg Batra och Per Bolund är alla uppväxta i medelklassen eller överklassen. Detta resulterar i att pöbeln i stora drag saknar representation inom politiken exklusive enstaka undantag i stil med Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar.

Miliband betonar också statens beroende av kapitalets välvilja. Eftersom investeringar, sysselsättning och ekonomisk tillväxt är beroende av privata kapitalägare, tvingas staten modifiera sin politik för att upprätthålla “investeringsklimatet”. Detta skapar ett strukturellt tryck som begränsar politiska alternativ, även för reformistiska eller socialdemokratiska regeringar.

Vidare analyserar Miliband hur institutioner som rättssystemet, militären, polisen och massmedierna bidrar till att reproducera den kapitalistiska hegemonin genom att definiera vad som uppfattas som legitim politik, ordning och samhällsintresse. Klassmakt utövas därmed inte enbart medelst ekonomiska resurser utan också i kraft av ideologi och institutionell praxis.

Boken avslutas med en kritisk diskussion om reformismens gränser. Miliband menar att även omfattande välfärdsreformer inte förändrar statens grundläggande klasskaraktär. En verklig demokratisering av staten kräver därför djupare strukturella förändringar bortom kapitalismen.

Det kostar att driva en stat, är det så man ska tolka budskapet? Och att ekonomin drivs av kapitalet?

Inte riktigt. Formuleringen ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt” uttrycker idén att staten inte är neutral. I stället för att stå över ekonomiska intressen framställs den som allierad med kapitalet i form av banker, storföretag, ägare och investerare mfl. De delar fundamentala intressen i stil med stabilitet, tillväxt, ordning och vinst. Sedan är det uppenbara budskapet med uttrycket ”Fast det är inte dom som ror” att det verkliga arbetet – produktionen, slitaget, stressen – utförs av arbetande människor, inte av kapitalet eller Big Business. De som “ror så att svetten lackar” består av lönearbetare, vårdpersonal, industriarbetare och tjänstesektorn. "Piskan som kittlar … inte deras feta nackar”. Här syftar "piskan" på drakoniska åtgärder som ekonomiskt tvång, disciplinering via arbetsmarknaden genom ständiga hot om arbetslöshet, sänkta ersättningar och andra repressiva reformer som eliten implementerar för att tämja massorna till lydnad.

All-in-all kan man säga att det övergripande budskapet är att staten finansieras primärt genom arbete (skatter på löner, konsumtion), men styrs i praktiken i hög grad efter kapitalets behov, och när ”ansvar”, ”reformer” eller ”åtstramningar” fordras, så landar de nedåt och drabbar massorna istället för eliten.

Tack för en bra redogörelse och förklaring! Jag köper din poäng.