Citat:
Ursprungligen postat av
Hatten-Med-Kepsen
Föreställningen om Ivermektin som effektiv behandling mot covid-19 framstår som ett närmast paradigmiskt exempel på hur konspirationstänkande och Dunning–Kruger-effekten kan samverka till ett slutet och självförsörjande kunskapssystem. Det är ett tankekomplex där bristande metodförståelse inte uppfattas som en begränsning, utan som en fördel, och där frånvaron av relevant utbildning fungerar som garant för intellektuell oberoende.
I denna värld betraktas vetenskaplig kompetens med misstänksamhet, medan stark övertygelse – helst kombinerad med några timmar på John Campbell's YouTube-kanal, TikTok och en handfull preprints av okänt ursprung – tillskrivs hög epistemisk status. Krav på randomisering, kontrollgrupper, dubbelblindning och förhandsregistrering av studier reduceras till teknikaliteter, uppfunna av ett etablissemang vars främsta syfte tycks vara att försvåra för ”sanningen” att göra sig gällande. När ivermektin faktiskt har prövats under dessa förutsättningar har resultaten varit konsekventa: ingen kliniskt relevant effekt. Att detta trots upprepade genomgångar fortfarande framställs som en öppen fråga säger mer om debattörernas förhållande till evidens än om läkemedlets egenskaper.
Det på Flashback ofta upprepade påståendet att det skulle finnas ”hundratals studier” som visar att Ivermektin fungerar illustrerar denna logik med särskild tydlighet. Här ersätter kvantitet kvalitet, som om vetenskaplig evidens vore ett slags akademiskt popularitetsval. Studiernas metodologiska kvalitet, statistiska rimlighet eller ens existens i den kvarvarande vetenskapliga litteraturen betraktas som underordnade detaljer. Att majoriteten av "studierna" inte uppfyller ens de grundläggande krav som skulle ställas på en gymnasieuppsats, och att flera av dessa arbeten har dragits tillbaka, ibland på grund av så uppenbart forskningsfusk att det knappt kräver sakkunnig granskning, utgör inget hinder för fortsatt citering. Tvärtom tycks tillbakadragandet i sig fungera som kvalitetsstämpel: om studien drogs tillbaka måste den ju ha varit ”för farlig”.
Särskilt anmärkningsvärd är den selektiva metodkritiken. Studier som motsäger den förutbestämda slutsatsen granskas med kirurgisk nitiskhet, medan studier som stödjer den accepteras med en tilltro som annars reserveras för religiösa texter. Allvarliga statistiska fel, orimliga effektstorlekar och inkonsistenta data passerar obemärkt, så länge slutsatsen är den rätta. Vetenskapens självkorrigerande mekanismer – såsom replikation, peer review och retractions – omtolkas inte som kvalitetssäkring, utan som bevis för en konspiration så omfattande att den paradoxalt nog aldrig lyckas tysta sina kritiker.
Den konspiratoriska analysen kompletteras ofta med föreställningen att läkemedelsindustrin systematiskt motarbetar billiga, återanvända läkemedel. Detta samtidigt som flera av de behandlingar och läkemedel som faktiskt visat effekt mot COVID-19 – exempelvis Dexametason – just är generiska och återanvända. Skillnaden mellan Ivermektin och dessa läkemedel är dock av marginellt intresse inom det tankesystemet; att något fungerar är uppenbarligen sekundärt jämfört med att det passar in i berättelsen.
En snabb genomgång av inläggen i ämnet visar att även tillsynsåtgärder mot läkare konsekvent omtolkas som förföljelse. Att medicinsk legitimation förutsätter att man inte systematiskt vilseleder patienter uppfattas inte som en rimlig professionsstandard, utan som ett uttryck för ideologisk repression. I den typen av logik blir evidens inte ett verktyg för kunskap, utan ett maktmedel, och varje krav på saklighet ett angrepp på den personliga friheten att ha fel.
Sammantaget framstår Ivermektindebatten – och i synnerhet den på Flashback – inte som ett misslyckande för medicinsk vetenskap, utan som en studie i hur vetenskap kan missförstås så grundligt att dess själva existens uppfattas som ett hot. När stark övertygelse paras med begränsad kunskap och bristande vetenskaplig kompetens uppstår ett system där varje motbevis bekräftar teorin, varje expert är köpt, och varje avsaknad av effekt är ett tecken på att man är nära en förbjuden sanning. Det är i detta självförseglade epistemologiska kretslopp som konspirationstänkandet på det här forumet inte bara överlever, utan blomstrar.
Här finns en sammanställning av studier där man undersökt ivermektinbehandling vid Covid-19. Jag har inte gått genom hela listan, men åtminstone ett antal är randomiserade (och utgår jag från, preregistrerade i clinicaltrials eller motsvarande):
https://c19early.org/i
Grundproblemet i denna tråd verkar snarare vara att man uppfattar vaccinationer som ett större problem är sjukdomen, och att man uppenbarligen tror att det existerar verksamma behandlingar som inte skadar patienter, som om någonting någonsin varit utan biverkningar.
