Hur kan man tala om bevis?

Nej, bara människor.
Samtidigt är medelmåttighet potentiellt ett uttryck för en optimal balans, inte för mycket eller för lite utav det ena eller det andra.
Ja, det är väl dock inte ett sannolikt utfall för medelmåttige, utan snarare ett sannolikt utav av den undermålige, bärandes med en illusion om storslagenhet? Arrogans med andra ord.

Ok, några smakprov på insikter och upplysningar som denna metod skänker?

-"bärandes med en illusinon"?

Lyssna, inga pratar så nuförtiden. Man säger idag "säger den som bär på en illusion"

Om du inte ens har förstått det så är du inte alls intelligent.

Får jag gissa din karaktär?

Du utbildades i Uppsala på 90-talet men har inte förstått att världen gått vidare.

Självkännedom i sig är en ytterst värdig konsekvens, särskilt för det tenderar att vara användbart. Att känna sig själv ger psykologisk stabilitet, självsäkerhet och en grad av inre ro.

Sen att vara i sann bemärkelse i förståelse utav vad man värderar i livet, det i sig ger i form utav en yttre social och samhällsmässigt navigationskapacitet, för den förståelsen hjälper en att undvika situationer likväl som att engagera sig i situationer som man antingen harmoniserar optimalt i så väl som att det hjälper en att undvika situationer som man inte gör det i, vilket i sin tur orsakar både psykologiska och sociala fördelaktiga effekter.

Haha, nej inte riktigt. Men självklart, vi kan kalla det ett uttryck för min uråldrighet. Det viktigaste är ju dock att du förstod, inte sant?

Säg Guds namn till mig på arabiska!

Allah. Jag skrev ju det dock, och inte sa det.

Nej. Stava det på arabiska.

Vart ska vi börja? Kent Copeland?

Sånt är gravt felpraktiserat utifrån generationer av missuppfattningar och självbedrägeri - i bästa fall navelskådning

Jo alltid en bra början att gå till sig själv och hitta insikt.

Ser dock inte riktigt hur det kan påverka "världens tillstånd".

Det blir ju inte någon direkt kollektiv världsförändring givetvis, i meningen att om man själv uppnår exempelvis ett optimalt och balanserat tillstånd (som tenderar att kultiveras ju större självkännedom som erhålls) att alla andra skulle i samma ögonblick göra det och hela mänskligheten skulle transformeras.

Däremot, genom sin vardagliga interaktion med andra människor så blir de utsatta för ens kognitiva och emotionella tillstånd genom ens tanke och känslomässiga projicering, i form utav vibrationer och frekvenser som man projicerar exempelvis i hur och vad man säger, och det är en möjlighet att kultivera och sprida det individuella tillståndet kollektivt.

Det är till exempel inte annorlunda än om du skulle framföra dig själv argt, hatiskt eller fientligt när du samspelar med andra, och det sannolikt orsakar att de du samspelar med på grund utav du är i ett tillstånd som präglas utav ilska, hat och fientlig inställning, blir argt, hatiskt och fientligt inställt mot dig.

Sen anser jag att man bör sätta det i ett realistiskt perspektiv, där man helt enkelt frågar sig vilken del i det världsliga tillståndet kan jag, som individ, bidra med för att världens tillstånd skulle kunna bli balanserat? Och det är just ens egna tillstånd som blir det mest prominenta och värdefullaste bidraget till det världsliga tillståndet, samtidigt är det också det enda realistiska som man i konkret bemärkelse kan kontrollera som enskild individ.

Sen kan man givetvis engagera sig ytterligare och hjälpa andra med en medveten intention i det syftet, men för att ens kunna göra det framgångsrikt så måste det tillstånd som man avser att hjälpa andra att uppnå, först vara ett konkret tillstånd som man uppnått själv. Att lära andra balans, när man själv är obalanserad, kommer att resultera i ett obalanserat lärande. Det skulle vara som att man skulle lära ut till någon hur man kör en bil när man varken har kört bil eller inte kan köra bil själv.