Tråden för de i fungerande förhållanden!

Läser man här på flashback och andra diskussionsforum (tex reddit och familjeliv) är det lätt att få intrycket av att ingen lever i ett lyckligt förhållande. Så nu startar jag en tråd för de som faktiskt har ett fungerande och hälsosamt förhållande. Dessutom finns det många seriemonogama där ute som hoppar från förhållande till förhållande utan att få det att fungera.

Vad gör att ert förhållande fungerar? Vad har ni för tips till de som aldrig får till det? Hur gör ni när ni har svackor? Vad har varit era tuffaste utmaningar? Har ni misslyckande förhållanden i bagaget?

Jag lever i ett stabilt och kärleksfullt förhållande sedan 22 år tillbaka. Träffades tidigt och fick första barnet vid 20 och andra vi 24. Vi är lika gamla och träffades genom gemensamma intressen och vi har samma politiska ideologiska grund.

Jag tror att vårt förhållande funkar tack vare att vi tycker om varandra väldigt mycket och vill varandra väl. Dessutom har vi under hela tiden haft ett sexliv som bara blir roligare och bättre.

Vi har alltid täckt upp för varandra. Om någon är trött låter man det vara och så tar man disken själv.
Har någon mycket på jobbet/har nytt jobb täcker man upp och tar större ansvar för hem och ungar.
Detta har varit 100% ömsesidigt och ingen tar mer än vad den ger.

Vi supportar varandras yrkesval och peppar varandra att utvecklas och ta utmaningar.

Ingen av oss är särskilt sociala med andra människor utan vi trivs hemma och med varandra.

Vi gillar att resa och uppleva saker och vi har sedan barnen blev lite större åkt minst 4ggr/året till en annan stad och gått på evenemang och restauranger med 1-2 hotell nätter.

Vi har ett öppet förhållande utan svartsjuka men det betyder inte så mycket då vårt sexliv är riktigt bra och vi är ganska osociala. Så det är extremt sällan någon ligger med någon annan.
Men det handlar om att vara öppen med sina känslor när man stött på någon flirt och prata om det och använda det tillsammans som en turn on. Inget smussel och inga lögner. Jag fattar att min man blir attraherad av andra och jag tänker inte bråka om det. Detta är helt ömsesidigt.
Sen vet jag att jag är världens grymmaste sexpartner för vi känner varandra innan och utan.
Men ibland är det spänning som behövs bara.

Vi pratar mycket om sex och våra önskemål. Vi vet om vad den andra fantiserar om och vad vi går igång på. Sex är oerhört viktigt i vårt förhållande.

Svackor.. det var ganska länge sedan. Blir enklare hela tiden och svackorna blir färre.
Men vi pratar. Vi förklarar hur vi känner. Vi respekterar varandra. Vi förstår att vi båda har brister och att man är två i ett förhållande.

Jag ser det som att jag kan inte förändra min man man kan kan ändra på mig själv. Om jag gör vad jag kan för att vara den bästa frun i världen för honom så kommer sannolikheten vara mycket större att han gör detsamma för mig.

De flesta saker vi bråkat om under åren har oftast handlat om en själv. Att man själv varit en sämre människa och inte varit lyhörd för den andra.
Att den ena blivit överkörd och den andra varit för upptagen med sig själv.
Märker man att partnern är nere eller missnöjd får man självklart ta sig en funderare på om man är hjälpsam nog eller om man är för upptagen med sig själv.

Alla vill bli uppvaktade och känna sig omtyckta och attraktiva. Både behöver känna sig som en kung eller prinsessa ibland.

Min man vet att jag smälter om han tafsar lite i köket och viskar lite snusk.
Jag vet att min man uppskattar att jag aldrig någonsin skulle avvisa honom när han tar intiativ.
Vi förstår att den andra behöver känna sig omtyckt och älskad. Varje dag.

De tuffaste utmaningarna vi har haft har oftast berott på livet runt omkring. Kass ekonomi när vi var yngre, skadliga/toxiska arbetsplatser som bryter ner eller tar för mycket energi, sjukdomar osv.
Men de tuffaste utmaningarna var föräldraledighet och små barn.
Vi skulle aldrig pallat tre ungar tätt inpå eller att spendera hela våra liv enbart runt barnen och deras intressen.

Oj detta blev långt. Men jag förstår att det krävs en gemensam ansträngning och vilja för att livet ska fortsätta så här. Vi får aldrig ta varandra för givet samtidigt som det är den personen i världen som man känner sig trygg nog att alltid ta förtiget.

Är gift och har varit tillsammans med min partner i en bra bit över 20 år. Det som har gjort att det fungerar i längden är att vi båda har bestämt att det ska fungera. När det ibland har varit svårt och någon har tvivlat så har vi bara tagit ett steg tillbaka för att hämta andan, och sedan har vi klivit in och löst problemet. Det ska fungera, och vi ska inte ge upp.

Det har hjälpt mycket, tror jag, att vi är väldigt olika. Den ena impulsiv, kreativ och emotionell – den andra eftertänksam, klok och analytisk. Om vi hade varit likadana hade nog förhållandet antingen exploderat av alla känslor, eller bara falnat och dött utan passion.

Tips till andra som aldrig får till det? Ptja. Var inte så förbannat kräsen. Du kommer aldrig hitta en perfekt partner. Alla har sina brister, det gäller bara att hitta någon vars brister du kan leva med. Räkna med att ni kommer bli osams ibland men kom ihåg att det inte betyder att ni inte älskar varandra. Kärleken är inte bara en känsla, den är ett beslut.

Över 50 och är sambo sen 26 år tillbaka som funkat väldigt bra.
Det som fått vårt förhållande att funka är att vi båda har fortsatt med våra intressen, hon tränar och jag sitter gärna vid datorn och spelar. Tillsammans har vi hunden som ska ha promenader.
Vi valde bort barn vilket jag tror är en stor anledning att det funkar väldigt bra i vårt liv. Inget tjafs om vem som ska skjutsa ungar, vad ungarna får och inte får plus allt annat.

Jag njuter vidare med mitt liv.

Vi har varit ett par i över 20 år.
Vi har otroligt roligt ihop och tröttnar aldrig på varandras sällskap. Trots vårt långa förhållande pratar vi ofta i telefon i timmar när jag jobbar borta.
Vi är ett bra team i hemmet och kompletterar varandra väl. Vi ställer upp för, och ger varandra frihet.
Båda erbjuder sig att vara den som kör om vi går ut och äter eller är hos vänner.
Det är såna saker. Vi månar om varandra helt enkelt. Sätter den andra före en själv.

Men lyckliga? Hon är det (vad jag vet) men... nä, det skulle jag inte säga att jag är.
Har därmed helt get upp tanken på ett lyckligt förhållande. Det är vad det är. Det var såhär livet blev. Hade kunnat vara mycket värre så jag försöker vara glad för att det inte blev det.

Edit: Jag är på riktigt glad för er som ändå ser er leva i lyckliga förhållanden.
Tänk på att det är något fantastiskt ni har, när ni kanske suktar efter annat i livet. Bättre jobb, finare bil, fler vänner.
Håll hårt i det.

Vad är det som gör att du inte anser att förhållandet är lyckligt? Vad saknas?

Eller är det mer livet med partner, jobb och hela skiten som inte är lyckligt?

Jag saknar det som skiljer ett kärleksförhållande från ett vänskapsförhållande och jag har nått vägs ände när det kommer till att försöka få till en lösning där.

Det här låter verkligen som fågelkvitter i mina öron. En kvinna som vet hur hon behåller en man.

Lever för övrigt själv i ett - vad jag tycker i alla fall - fungerande förhållande sen 15 år, och jag tror det har att göra med att vi lever enligt de naturliga könsrollerna. Jag är man och hon är kvinna, och ingen kan någonsin ta miste om det. Sen att jag tvättar och handlar och har maten klar när hon kommer från jobbet ser jag inte som några problem. Vet dock inte hur andra ser det.

Haha, det finns inte. Allt män försöker är att lura in sig i ett befintligt boende. Men se den går jag inte på

Haha, fågelkvitter till och med 😅
Jag tror jag har lätt att förstå hur ledsen jag själv skulle bli om jag tog intiativ när jag trodde kvällen i övrigt varit perfekt om jag blivit avvisad. Sen fattar man ju att ibland är humöret eller stressnivån fel och då kanske man inte väljer att ta intiativ.

Men att bli avvisad regelbundet måste ju knäcka vem som helst och slutar med att initiativen upphör och man blir olycklig.

Tror det är nödvändigt att hjälpas åt med allt från mat och ungar m.m för att det ska funka. Är väl ändå en fördel för båda om den ena hämtar ungarna och den andra börjar med maten t.ex. då blir ju den lediga kvällen längre för alla.

Det här med manligt och kvinnligt är tydligen en knepig fråga för många. Rent sexuellt är det väldigt tydligt hos oss i vilka roller vi har.
Sen är man ju olika och kompletterar varandra. Min man har trivts mycket bättre med att vara föräldraledig än jag. Jakt och skog med barnen. Jag klättrade på väggarna och hatade att umgås med andra mammalediga fåntrattar som bara pratade blöjor och kräk typ.
Min make är dessutom så där manligt nördig och har matlagning som intresse och lagar nästan all mat hemma.
Å andra sidan tycks han inte klara av att tvätta sina kläder utan står plötsligt utan rena kalsonger i panik om inte jag tvättar åt honom.
Jag tar också allt ansvar för att bilarna är kördugliga och besiktigade för han har helt enkelt fullt upp med annat.

Tror ändå att vara goda vänner och dessutom ha ett bra sexuellt förhållande är nyckeln för att hålla kärleken och förhållandet vid liv.

Så kan det naturligtvis vara ibland, men du måste ju förstå ditt eget värde och utnyttja snubbarna. Så, ge snubben en rejäl seglats i lårviken och han kommer förmodligen efter det att följa dig som en hund.

Män är som hundar. Följer efter en vart man än går