Citat:
Ursprungligen postat av
Kopparsulfatet
Lågintelligent dravel
Ett av de mest skrämmande exemplen på detta hyckleri är attacken mot Mariupol, där Rysslands bombningar har resulterat i en humanitär katastrof och beräknas ha dödat tiotusentals civila. Genom att jämföra det påstådda folkmordet i Donbass, som saknar bevis och hade en tragisk men begränsad dödssiffra under åtta år, med Rysslands egna, storskaliga massakrer på ukrainska civila, blir det tydligt att "folkmord" inte var en orsak, utan en cynisk ursäkt för en sedan länge planerad militär invasion. Den verkliga faran för ukrainare, inklusive de rysktalande, har alltid varit just Ryssland självt.
Och det är inte så att ryssarnas situation är unikt dålig i Ukraina. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 hamnade miljontals ryssar utanför Rysslands gränser. De som tidigare hade varit en del av en dominerande etnisk grupp, ofta i politisk och ekonomisk särställning, blev nu minoriteter i de nybildade nationalstaterna. Situationen för dessa ryssar, ofta kallade "diasporaryssar", har varit mycket olika i olika länder. I Centralasien, som inkluderar länder som Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan, har situationen för ryssarna präglats av en stor utflyttning. Många ryssar flyttade under 1990-talet, ofta på grund av politisk och ekonomisk osäkerhet, eller ett växande tryck att assimileras. Nya nationella lagar gynnade ofta de inhemska språken och kulturerna, vilket minskade den ryska kulturens och språkets tidigare dominerande roll. I Kazakstan, som hade en mycket stor rysk minoritet, har relationerna generellt varit relativt stabila, även om det har funnits spänningar kring språkfrågan. I Tadzjikistan, som drabbades av ett inbördeskrig efter självständigheten, flydde nästan hela den ryska befolkningen på grund av våld och osäkerhet. I många av dessa länder är ryskans ställning som lingua franca betydligt svagare än den var under sovjettiden, men den är fortfarande viktig som andraspråk, särskilt bland den äldre generationen. I Baltikum, det vill säga Estland, Lettland och Litauen, har situationen för den ryska befolkningen varit särskilt politiskt laddad. Dessa länder upplevde den sovjetiska ockupationen som en brutal period och har sedan självständigheten arbetat hårt för att återupprätta sina egna nationella identiteter. Många ryssar som flyttade dit under sovjettiden fick inte automatiskt medborgarskap. I Estland och Lettland, där en stor del av den ryska befolkningen inte har medborgarskap, har språkkraven för medborgarskap varit en källa till spänning. Rysslands regering har ofta använt situationen för dessa minoriteter som en del av sin utrikespolitik, vilket har gjort att de ryska minoriteterna hamnat mitt i en geopolitisk konflikt. I Ukraina och Belarus var situationen annorlunda. Här var de kulturella och språkliga banden till Ryssland mycket starkare. I Belarus har den ryska kulturen och det ryska språket fortsatt att ha en stark ställning, och landet har nära politiska band till Ryssland. I Ukraina var situationen mer komplex. I östra och södra delarna av landet var ryska det dominerande språket i många städer, medan ukrainska var starkare i väst. Efter Rysslands annektering av Krim 2014 och kriget i Donbass har Ukrainas regering arbetat för att stärka den ukrainska identiteten, bland annat genom att införa lagar som främjar det ukrainska språket. Ryssland har använt påståenden om "förtryck" av den rysktalande befolkningen i Ukraina som en central del av sin retorik för att rättfärdiga sin aggression. Det är viktigt att förstå att Rysslands agerande ofta har förvärrat situationen för ryssar utomlands. Genom att hävda sig vara en skyddsmakt för ryssar i utlandet, och genom att använda denna retorik som en förevändning för politisk eller militär intervention (som i Ukraina och Georgien), har Ryssland gjort många av dessa ryssar till brickor i ett geopolitiskt spel. Detta har i sin tur ibland lett till att de ryska minoriteterna i de forna sovjetrepublikerna har utsatts för misstänksamhet. I många fall har relationerna mellan den ryska befolkningen och majoritetsbefolkningen i länderna blivit ansträngda, inte på grund av lokala konflikter, utan på grund av Rysslands imperialistiska agendor. Detta är en stor del av den komplexitet som omger ryssarnas situation i länder som en gång var del av Sovjetunionen.
Ett annat, ofta förbisett bevis mot Rysslands påstående är den fullständiga frånvaron av en "folkmordsretorik" i rysk statlig media mellan 2014 och 2022. Om ett folkmord verkligen pågick hade det varit naturligt att ryska propagandakanaler konstant hade belyst denna tragedi med full kraft, dag ut och dag in. Istället fokuserade Ryssland under denna åttaårsperiod främst på att framställa den ukrainska regeringen som "fascistisk" och "kuppdriven," samt att stödja separatisterna som en del av ett "inbördeskrig." Användandet av ordet "folkmord" (genocide) var sällsynt och inte den centrala motiveringen för Rysslands utrikespolitik eller militära agerande i regionen. Detta tydliga skifte i retoriken, som uppstod först i omedelbar anslutning till den fullskaliga invasionen i februari 2022, bevisar att "folkmordet" var en efterhandskonstruktion – ett akut behov av en maximalt chockerande juridisk ursäkt för ett redan beslutat krig.
Nu borde ju de flesta gett upp detta påstående. Jag menar, argumenten är ju extremt starka för att det inte förekommer eller förekommit något folkmord i Donbass. Men föga förvånande står Putinrunkarna pall och hävdar bestämt att Ukraina är skyldiga till folkmord och att Ukraina därför måste straffas. För ja, enligt detta argument ska kriget både vara preventivt och en straffexpedition, för om man nu ville stoppa ett folkmord skulle man ju i första hand ha befriat dessa påstådda offer och sen gått till förhandlingar. Vad Ryssland nu gör är att de attackerar civila ukrainare och ukrainska mål utan att de har någon som helst koppling till nägot påstått folkmord. Redan här är det hela extremt absurt, men fortfarande används detta flitigt av Putinrunkare. Påståendet om ett folkmord faller också platt när man betraktar den faktiska situationen för rysktalande och rysk kultur i Ukraina före invasionen. Ett folkmord syftar till att utplåna en grupp – detta inkluderar ofta ett totalförbud mot gruppens språk och kultur. Innan 2014, och även i de ukrainskt-kontrollerade delarna av Donbass fram till 2022, var ryska språket fortfarande utbrett och dess kultur till stor del bevarad. Det är sant att Ukraina vidtog åtgärder för att stärka ukrainskan som nationalspråk efter 2014, men dessa reformer kan på inget sätt likställas med en "folkmordskampanj". Att främja ett lands eget språk, t.ex. genom kvoter i media eller genom att göra det till det primära undervisningsspråket i skolan, är en nationell policy som syftar till att bygga nationell identitet, inte att utplåna en minoritet. I Donbassregionen var det rysktalande folket i själva verket en majoritet, och många etniska ukrainare talade också ryska. Att försöka utplåna den rysktalande gruppen i Donbass vore att utplåna stora delar av sin egen befolkning.
Det kanske mest avslöjande beviset på att påståendet om folkmord var en ren lögn är den tidpunkt då anklagelsen lades fram. Under åtta års tid, från 2014 och framåt, hävdade Ryssland aldrig att det pågick ett folkmord i Donbass på ett sätt som krävde en storskalig invasion. Trots att Ryssland hade all tid i världen att presentera sina bevis för internationella organ, och begära en objektiv utredning, valde man istället att hålla tyst. Den plötsliga uppståndelsen kring ett påstått folkmord uppstod bara dagar innan den fullskaliga invasionen i februari 2022 inleddes. Denna tajmning är ingen slump. Det var ett cyniskt politiskt och militärt svep, en "false flag"-operation, som skulle ge Ryssland en omedelbar och propagandistisk ursäkt för ett krig som de hade planerat under en lång tid. I stället för att agera för att "befria" den rysktalande befolkningen i Donbass, vilket man hade kunnat göra med riktade militära operationer, valde Ryssland att inleda ett fullskaligt anfall mot hela Ukraina, med allt vad det innebar i form av bombningar av civila, sjukhus och bostadsområden. Denna sista lögns fall är en passande avslutning på det ryska propagandabygget. Precis som påståendena om Nato-expansion, historisk rätt och en nazistisk stat, visar anklagelsen om folkmord att Rysslands invasion inte har någon grund i verkligheten. Det är ett krig baserat på lögner, designat för att rättfärdiga en imperialistisk ambition som är helt oförsvarbar i en modern värld. Den verkliga sanningen är att Ryssland inte bryr sig om de rysktalande i Donbass, utan enbart om sin egen makt och kontroll.
Ett tecken på intelligens är att man förstår när något är logiskt och när något är ologiskt. Ser du Rysslands annektering som logisk är du utan tvekan lågintelligent, även om du själv vill ljuga om din intelligens vilket är dumt för vi alla ser igenom det