Citat:
Det är inte en känslohållning, det är en fråga och vilka belägg man har för att Gud finns. En undran. Varför tror man på Gud, när det inte finns några belägg för det. Men vill få det förklarat. För det verkar ologiskt.
Men egentligen kan enda anledningen vara känslomässig hos den troende, inte logisk.
Jag ställer inte dig till svars för vad andra tror, utan för det du påstår att du tror på och det du säger. Som "känslomässigt destruktiv". Där din förklaring inte visar på något känslomässigt eller destruktivt.
Om du nu är troende och inte bara ett troll. Vilket är mest troligt.
Men egentligen kan enda anledningen vara känslomässig hos den troende, inte logisk.
Jag ställer inte dig till svars för vad andra tror, utan för det du påstår att du tror på och det du säger. Som "känslomässigt destruktiv". Där din förklaring inte visar på något känslomässigt eller destruktivt.
Om du nu är troende och inte bara ett troll. Vilket är mest troligt.
Varför tror man på gud? Som små behöver vi tro att vi har en kärleksfull mor som tar hand om oss. Våra liv hänger på bra omvårdnad, utan den dör vi. Spädbarn har en aning om sin utsatthet och behöver tro på att den som tar hand om dom är en kärleksfull person. Om vi får tillräckligt bra omvårdnad skaffar vi en "inre mor" som älskar oss, vi lär oss härma den goda modern. Alltså vi själva blir en god mor för oss själva, vi älskar oss själva, tar väl hand om oss själva, vi blir inte självdestruktiva. Vår emotionell utveckling blir inte hämmad.
Om barnet upplever att det inte får tillräckligt god omvårdnad, känner det att modern är ond och hatisk. Utan den goda modern blir barnet självdestruktivt, barnets emotionella utveckling kan stanna till. I värsta fall vill barnet inte leva, den slutar äta och kan dö. Eller barnet bildar ett falskt själv och överger sitt riktiga jag. Utan den goda omvårdnaden blir barnets liv svårt och komplicerad.
Om vi inte har en god inre mor kan vi skaffa en med fantasins hjälp. Gud kan bli en ersättning för den goda inre modern. Vi kan känna oss trygga och älskade med en mors ersättning. När kristendomen föddes hade kvinnorna så dålig status att man kunde inte föreställa en kvinnlig gud, därför blev han en man. Fast behovet av gudatro handlar om en problematisk relation till modern. Gud är skapad av fantasin och för att behålla tron måste man stanna i fantasi styrd tänkande. Om man förlorar tron på gud/kärleksfull mor kan man hamna i depression.
Genom att tro på gud kan vi skapa en illusion om en kärleksfull mor. För att må bra behöver vi en inre bild av en mor som älskar oss. Bästa inre mor får vi om vi blir älskade och omhändertagna av en kärleksfull mor som vi sedan identifierar oss med och får förmågan att älska oss själva. Den här teorin om gudatro känns för mig trovärdig.