Kan människor födas onda?

Nej,vad som är ont och inte är ett hitte på från vuxna människor.

Stämmer inte. Man kan utveckla det i mammas mage dock. Vissa kulturer lät t:ex inte aggressiva män vara nära den kvinna som var gravid för man kände till dess påverkan på barnet.

Nu finns det olika skäl till varför en människa kan begå fruktansvärda illdåd och elände för andra, t.ex.:

(1) Sociopati (d.v.s. sakna förmåga till empati) och/eller sadism (d.v.s. njuta av andras lidande). Exempel på sådana är t.ex. seriemördare, serievåldtäktsmän och kriminella gäng och är en liten minoritet av befolkningen.

(2) När människor helt plötsligt får makt utan att ha förtjänat det eller har kvalifikationer till det, eller när det uppstår maktvakuum. Googla på t.ex. Stanford-experimentet. Tänk också vad människor gjorde mot varandra när lag och ordning sönderföll i t.ex. Franska revolutionen eller Stockholms blodbad eller i historiska och moderna krigssituationer.

(3) När auktoriteter beordrar folk att begå illdåd och elände. Googla t.ex. Milgrams lydnadsexperiment.

(4) Absurda ideer om hur världen fungerar. T.ex. så trodde människor att vissa kvinnor genom häxkonst kunde skada andra människor, vilket ledde till häxprocesserna. Eller dem som tror att de hamnar i paradiset om de genom att spränga sig själva har ihjäl en massa människor.

(5) Övertygande totalitära religiösa, politiska eller filosofiska ideologier som går ut på att uppoffra individens liv och välbefinnande för ”the greater good”.

Exempel (1) har säkerligen en genetisk komponent, fast hos en mycket liten andel av populationen. De övriga är säkerligen ett samspel mellan vår evolutionära programmering och situationella/kulturella faktorer.

Jag tror att det här med att vara snäll eller elak är genetiskt. Vi vet ju också att många som gör idiotgrejer senare diagnotiseras med en genetiskt relaterad abnormation. Ganska många som sedan sitter i fängelse visar sig ha olika fysiska eller psykiska problem.

Här menar jag allra främst hjärnan då, dessa genetiska skillnader visar sig i olika slag av beteenden. Vi ska vara medvetna om att det är en gråskala från 0-100, inte en antingen eller. Så hur mycket det yttrar sig hos olika individer beror sedan på vad de upplever i sina liv.

Här kommer t.ex bemötande. Om man inte är så vacker så blir bemötandet från många olika människor betydligt svalare än om man har utseendet med sig. Detta kan då ge att man får ett tuffare liv, vilket då ger att det är fler lite udda personer som hamnar i fängelset för olika brott.

Återigen, det är jättemånga parametrar med i bilden när någon utvecklar sina onda sidor. Givetvis när man föds så har man inte så mycket kapacitet att vara ond, men alla som sett flera småbarn ser att de skiljer sig åt ganska mycket redan vid 1-2 års ålder. En del slår de andra barnen, kastar saker och är utifrån sin fysiska lilla styrka ganska våldsamma mot andra människor. En del växer ifrån det (eftersom hjärnan växer och formas av livets upplevelser vilket påverkar, sk miljö).

Ett lugnt och snällt barn är oftast ganska lugn sedan även senare i livet, men även här kan upplevelser påverka enormt och man förändras. Enstaka situationer kan räcka. Då säger folk att nä men han var så snäll och beskedlig, aldrig kunde vi ana att han ville döda en massa människor och sedan ta livet av sig.

Medan de som är uppenbart ondskefulla redan som barn och fortsätter med det så kommer man att höra historier att den där mördaren, han har varit elakt mot många människor sedan länge och är en riktig mobbare. Såsom den killen som ströp och våldtog en 9-åring. Även om man är chockad att han gjorde det så kommer det inte som en blixt från klar himmel. Folk var oroliga länge.

Så ja, mitt svar är att människor kan födas onda redan från början och det är genetiska orsaker. Man kan därför faktiskt eliminera de onda människorna redan när de föds med framtida teknik och identifiera vilka man inte vill ha som ska härja i samhället.

"Ond" och "god" är religiösa ord, gammaltestamentliga, i grunden. Bortser man från religion, i meningen 'följer Guds avsedda ordning', så faller det på att gott eller ont skulle existera oberoende av människan. Då blir gott och ont rent mänskliga konstruktioner, lika möjliga att födas med som vilken annan psykologisk eller biologisk egenskap som helst.

Ur kristet perspektiv stämmer det: läran om arvsynden gör att människan inte föds “god” i moralisk mening. Hon föds bristfällig, benägen till synd, och behöver nåd. Det är alltså tvärtom mot det mer sekulära sinnebilden att människan är god tills hon “förstörs av samhället”.

Att människor kan födas med drag som senare leder till destruktiva beteenden stöds även biologiskt. Genetiska och neurobiologiska faktorer påverkar empatiförmåga, impulskontroll och risk för aggressivt beteende. Man kan påstå att såna egenskaper inte är detsamma som "ondska" i moralisk terminologi, men i den fysiska verkligheten är såna egenskaper några av dom viktigare grunderna i vad som senare resulterar i det disharmoni och destruktivitet.

Utan objektiv moral, är godhet och ondska relativa, och människor kan födas med vilken moralisk lutning som helst. Men med objektiv moral (teistisk syn) föds människan i ett moraliskt förhållande till Gud, och där är hon redan bristfällig, men inte nödvändigtvis “illvillig”.
Igen, termer som "bättre" eller "mer naturliga" kan beskrivas som subjektiva i en absolut mening.

Men ord och benämningar är formulerade av människor, genom historia perspektiv. Ser man till det allmänmänskliga, globala och tidlösa perspektivet som rått överallt i alla tider, så är just beteckningen ond beskrivningen för en person som är dysfunktionell och skapar destruktivitet både för sig själv och omkring sig. Det går hand i hand. Beskrivningen "god" är i princip motsatsen.

Detta är lika sant om personen, som kallas för ond, skulle leva ensam ute i en skog för sig själv. Personen skulle då ha väldigt svårt att sörja för sitt egna leverne med sitt dysfunktionella fungerande - samma sak i samhället.

T.ex. den som bryter mot normer, gör ju det för att denne har svårt med anpassning, och den svårigheten består ju oavsett det finns människor omkring en. Om en sådan människa lever i en skog helt ensam, så måste personen anpassa sig inför villkoren att samla dricksvatten, föda, ved, underhålla skydd för elementen, ordna kläder och tillverka verktyg och rutiner osv. Annars överlever man inte.

Så svårigheter att anpassa sig och harmonisera med omkring-givande villkor (även i skogen) leder till ett destruktivt leverne som inte är hållbart i längden. Det är den symboliken som mänskliga termerna "ond" eller "god", "konstruktiv" eller "destruktiv" kommer ur, och beskriver. På så sätt det mänskliga, som kallas för gott, det som fungerar, och ont är det som inte fungerar, rent pragmatiskt. Spelar ingen roll om man är människa eller djur.

Sätter du det här i kontexten "Moralisk" vs "Omoralisk" så tror jag du förstår svaret själv: Moraliska/etiska kvalitéer går nästan hand i hand vad som faktiskt fungerar i pragmatiska verkligheten, medan omoraliska kvalitéer gör inte det. Moral, som intellektuellt koncept, existerar måhända inte om det inte finns levande intellekt att utöva formuleringen, men den fysiologiska verkligheten utanför oss har ett mönstergillt fungerande oavsett någon finns här att observera det eller inte. Traditionellt kallar vi människor de som har god förmåga att förstå-, anpassa sig till-, och främja detta, för just "god"; medan vi kallar motsatsen för "ond". Förenklat sett.

Hehe. Invasiv art, blir lite fel ja.
Skadlig art är bättre.

Du kanske tycker vi är skapelsens krona.
Men vi är toppredatorer. Och världen - jorden skulle må bättre utan oss.
Att det skulle handla om ondska eller godhet är oväsentligt. Vi är som vi är. Invaderar och skövlar. Det är vår natur.
Ja, konstruerar och funderar. Etc.
Men skadedjur för jordklotet är och förblir vi.

Det tror jag absolut att man kan.

Vissa människor har troligen drag och egenskaper som gör att de har bättre förutsättningar för att orsaka ondska av olika slag. De finner kanske njutning och någon form av sadistisk glädje i att orsaka skada och saknar samtidigt något intresse av att vara empatiska eller känna empati. Miljö och uppväxt kan sedan bestraffa eller belöna sådana drag där det utvecklas.

Det blir svårt och moraliskt tvivelaktigt att stämpla en nyfödd individ till ond innan den ens hunnit suga på moderns spene. Men självklart kan den besitta alla egenskaper för att skapa en ny Mephistopheles.

Det vore intressant om TS kunde definiera lite kortfattat vad ondska är också. Det betyder inte alltid samma sak för alla människor.

Ja alla föds med åtminstone livsglädje sen händer något som stänger av det. Nu blir det ju kanske en aning snömosigt men ren ondska skiljer ju sig ordentligt från folk som någon enstaka gång begår en ond gärning dessutom. En ond unge här är för mig någon unge helt utan empati och som njuter av att skada folk och det barnet är sådan precis hela tiden.

Under största delen av historien har människan levt i en värld med knappa resurser, där att uteslutas ur gruppen var en dödsdom och där det rådde grupp mot grupp konkurrens om dessa knappa resurser. Därför tycks det som att människans förmåga att effektivt samarbeta inom gruppen och effektivt ha ihjäl andra konkurrerande grupper gynnats av evolutionära processer. Därför tycks människan genom historien haft kapacitet att visa omtanke, rättvisa och lojalitet inom gruppen (det vi brukar kalla för moral eller moraliskt hänsynstagande, våra inre änglar) men samtidigt ägnat sig åt slaveri, folkmord och andra former av grymhet gentemot människor ”utanför" gruppen (våra inre demoner).

Så människan är varken en ängel eller demon, utan de flesta av oss föds nog med kapacitet för både och. Däremot kan våra inre änglar eller demoner antingen lockas fram eller läggas sordin på av vår kultur, samhällsnormer och hur våra samhällsinstitutioner är organiserade. Och vill vi leva i samhällen där vi lever i fredlig samexistens, är produktiva och har vinn-vinn samarbeten så bör vi bygga samhällen med institutioner och berättelser som främjar människans "änglar" och lägger sordin på människans "demoner".

Det är väl alltid en fråga om perspektiv i slutändan. Förståelse för en själv som art, omgivning och deras relation till varandra i form utav syfte och funktion, sen klämmer väl in någon subjektiv värdegrund däremellan.

Skadedjur har sina evolutionära syften och funktioner de också.

Antagligen bär vi på båda aspekter utav en mängd karaktärsdrag och funktioner som art, som innefattar destruktiva, skadliga, så väl som konstruktiva, läkande sådana.

Vid närmare eftertanke så kan man tycka att människor var en icke-skadlig art när vi var ett fåtal individer. Typ under stenåldern.
Men onda eller goda är en rätt ointressant värdering. Vi vill ha makt och föröka oss, som minkar och parkslide.