Tre raderade inlägg i tråden om mordet på Charlie Kirk, saknar förklaring.

De aktuella meddelandena har gjorts tillgängliga via en webbsida benämnd Bibeltemplet, där det funnits en avdelning med rubriken ”SODOMI” och underrubriken ”Här kan du samtala öppet om vad Bibeln säger om homosexualitet i forntid, nutiden och framtiden”. De avsnitt som riksåklagaren har åberopat och som upptagits under punkterna F- H i den justerade gärningsbeskrivningen utgör Karl-Görans personliga inlägg i en gästbok på webbsidan där olika personer skrivit egna inlägg och kommenterat andras inlägg och där Karl-Göran varit en av deltagarna i samtalet. Både L.L. och andra deltagare har i sina inlägg bemött Karl- Görans inlägg och uttryckt kritik mot hans uttalanden.

Inläggen anknyter till innehåll och uppläggning till vissa bibeltexter i Gamla testamentet. De kan inte anses utgöra hate-speech (jfr NJA 2005 s. 805), och de innehåller inte falska påståenden om fakta utan endast på ett kränkande sätt utformade värdeomdömen som uttrycker författarens åsikter om vad som är bäst för de homosexuella och om hur lagstiftningen borde vara utformad. Uttalandena har skett inom ramen för ett samtal mellan personer som aktivt valt att söka upp webbsidan och gästboken.

För att L.L. skall kunna fällas till ansvar enligt BBS-lagen krävs det att de meddelanden som Karl-Göran sänt in till anslagstavlan uppenbart är sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. Uppenbarhetskravet har införts bl.a. för att det inte ansetts realistiskt att begära att den som tillhandahåller tjänsten skall kunna ta ställning till svåra juridiska gränsdragningsproblem (se prop. 1997/98:15 s. 17).

L.L. har uppgett att han var medveten om sina skyldigheter enligt BBS- lagen och att han också med hänsyn härtill tagit bort olika meddelanden som kommit in till anslagstavlan. Han funderade också på om han skulle ta bort Karl-Görans meddelanden. För honom var det emellertid inte uppenbart att meddelandena var av det slag som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp utan han uppfattade dem som inlägg i en teologisk debatt utifrån texter i Gamla testamentet. Han valde därför att bemöta inläggen istället för att ta bort dem.

I förarbetena till bestämmelsen om hets mot folkgrupp uttalades bl.a. att det inte faller inom det straffbara området att endast citera och diskutera religiösa urkunder (se prop. 2001/02:59 s. 41; jfr bet. 2001/ 02:KU23 s. 37). Vidare uttalades att sådana påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte skall omfattas av kriminaliseringen (a. prop. s. 36). I NJA 2005 s. 805 fäste HD som skäl för den frikännande domen vikt vid att den i målet åtalade pastorn gjort sina uttalanden i en predikan inför sin församling över ett tema som finns i bibeln och anmärkte vidare att frågan om den trosuppfattning på vilken pastorn byggt sina uttalanden var legitim inte skulle vägas in i bedömningen.

Även om Karl-Göran genom att sprida de aktuella meddelandena får anses ha överskridit gränsen för vad som objektivt är att bedöma som hets mot folkgrupp kan det mot den angivna bakgrunden inte anses att detta har varit uppenbart. Åtalet mot L.L. skall därför ogillas.

Den första av de i detta mål aktuella artiklarna handlar i likhet med meddelandena i de ovan berörda avgörandena om homosexualitet. Artikeln, som i normalt utskriftsformat omfattar tre A4-sidor men där endast ett yttrande, enligt Justitiekanslern, bedömts alldeles klart överskrida gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga, kan beskrivas som ett försök att med formellt logiska argument som en del i ett politiskt budskap leda i bevis att homosexualitet inte skall accepteras. Det finns skäl att framhålla att de resonemang om bärkraften av vissa sorters argument som kommit till användning i debatten om homosexualitet, och som utgör huvudinnehållet i artikeln, uppenbarligen är av ett sådant slag att de inte kan anses innefatta hets mot folkgrupp. Vad frågan gäller är istället om användningen i artikeln av uttrycket ”den lika perversa homosexuella morbiditeten”, med dess referens till ”pedofili, incest, nekrofili och tidelag”, kan anses utgöra hets mot folkgrupp.

Artikeln uttrycker tydligt åsikten att homosexualitet är förkastligt men innehåller inga hot och kan inte anses utgöra hate-speech (jfr NJA 2005 s. 805). Inte heller är det fråga om falska påståenden om fakta utan om ett kränkande värdeomdöme. Hänsyn måste också tas till spridningen. Visserligen fanns uttalandena på Internet och hade därmed bred tillgänglighet, men uttalandena nådde endast personer som aktivt uppsökte hemsidan. Med tanke på det särskilda skydd som den aktuella webbsidan åtnjuter enligt YGL så kan tillräckliga skäl för en fällande dom inte anses föreligga.

Artikeln om romer, som omfattar en A4-sida, innehåller förutom det i gärningsbeskrivningen återgivna citatet ut Bonniers konversationslexikon främst en redogörelse för de följder skribenten förväntar sig av EU- utvidgningen mot bakgrund av hur många romer som i och med denna blir nya EU-medborgare. Här kan anmärkas att G.J. i hovrätten uppgav att artikeln publicerades vid en tidpunkt när frågan om en eventuell ”social turism” med anledning av EU:s utvidgning diskuterades av politiker och andra opinionsbildare. Inte heller artikeln om romer innehåller något som kan betecknas som hot eller hate-speech, men det avslutande citatet ger otvivelaktigt uttryck för missaktning av romer. Citatet är helt opåkallat i ett debattinlägg angående en begränsning av invandringen. Emellertid är det fråga om ett okommenterat citat, vars språkliga utformning tydligt visar att det är fråga om en äldre text. Med beaktande av vad som ovan anförts om spridningen och om det särskilda skydd som den aktuella webbsidan åtnjuter enligt YGL så kan tillräckliga skäl för en fällande dom inte heller anses föreligga beträffande denna artikel.

I Europadomstolens dom den 23 september 2004 i målet Feridun Yasar m.fl. mot Turkiet (application 42713/98, ej publ.) bedömde domstolen beträffande flertalet klagande att de hade uttalat sig (vid två partikongresser) i egenskap av politiker i sin roll som aktörer i det turkiska politiska livet och inte hade uppmanat till våldsanvändning, beväpnat motstånd eller uppror samt att det inte var fråga om hate speech, något som i domstolens ögon var det avgörande förhållandet att ta hänsyn till. En annan klagande hade genom sina uttalanden lämnat tvivel om sin inställning till våld för att uppnå självständighet (för kurder), vilket gjorde att domstolen ansåg att bestraffningen i hans fall kunde anses svara mot ett angeläget samhälleligt behov men att bestraffningens art och stränghet var oproportionella. Klagandena hade därför utsatts för en kränkning av artikel 10. (Domen p. 27-29.)

Vid en samlad bedömning av omständigheterna - mot bakgrund av Europadomstolens praxis - i Å.G:s fall är det till en början klart att det inte är fråga om sådana hatfulla uttalanden som brukar kallas hate speech. Detta gäller även det av hans yttranden som får betraktas som mest långtgående där sexuella abnormiteter beskrivs som en cancersvulst eftersom uttalandet, sett i belysning av vad han sagt i samband med detta i sin predikan, inte är sådant att det kan anses uppmuntra till eller rättfärdiga hat mot homosexuella. Det sätt han uttryckt sig på kan kanske inte sägas vara så mycket mera nedsättande än ordalagen i aktuella bibelställen men får anses långtgående även i beaktande av den förkunnelse han velat framföra inför åhörarna. Han har gjort sina uttalanden i en predikan inför sin församling över ett tema som finns i bibeln. Frågan huruvida den trosuppfattning på vilken han byggt sina uttalanden är legitim eller inte skall inte vägas in i bedömningen (Europadomstolens dom den 26 september 1996 i målet Manoussakis m.fl. mot Grekland, p. 47).

Under sådana omständigheter är det sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i Å.G:s rättighet att förkunna sin i bibeln grundade uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen.

Uttrycket missaktning i bestämmelsen om hets mot folkgrupp kan inte anses ha en så entydig innebörd att en verklig lagkonflikt här uppkommer mellan Europakonventionen och BrB (jfr bet. 1993/94:KU24 s. 18 ff.). Av det förut anförda följer visserligen att det enligt förarbetena är avsett att yttranden av sådant slag som dem som riksåklagaren har åberopat i den justerade gärningsbeskrivningen skall anses ge uttryck för missaktning i bestämmelsens mening. Ett av skälen för att inkorporera Europakonventionen i svensk rätt har emellertid varit att skapa ett uttryckligt underlag att direkt tillämpa konventionen vid svensk domstol (se prop. 1993/94:117 s. 33). HD har också i flera avgöranden slagit fast att sådana uttalanden om en lagregels innebörd som har gjorts i lagförarbeten eller rättspraxis måste kunna frångås när detta krävs enligt den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europadomstolens avgöranden (se senast NJA 2005 s. 462; jfr tidigare bl.a. rättsfallen NJA 1988 s. 572, 1991 s. 188, 1992 s. 532 och 2003 s. 414). Det anförda leder till att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp i detta fall bör tolkas mera restriktivt än vad dess förarbeten ger vid handen för att en konventionsenlig tillämpning skall uppnås. Som nyss anförts får det antas att en sådan konventionsenlig tillämpning inte ger utrymme för en fällande dom mot Å.G. under de i målet aktuella omständigheterna.