LittleBabyNothing – bra att du problematiserar, men här missar du nog en avgörande nyans. Det handlar inte om att ”dra kvinnokortet” – utan om att förstå mönstren i hotbilden.
Forskningen från bl.a. Brottsförebyggande rådet (Brå 2023) och Myndigheten för psykologiskt försvar visar tydligt att kvinnliga politiker inte nödvändigtvis får fler hot i antal, men att hoten skiljer sig i karaktär och intensitet. De är oftare sexualiserade, personliga och riktade mot familj och utseende – något som skapar annan psykisk påfrestning. Skitjobbigt.
Anna-Karin Hatt var dessutom ny som partiledare och mötte det typiska ”dubbelstraffet”:
– För snäll → svag.
– För tydlig → kall, arrogant.
Det mönstret är väl belagt inom statsvetenskaplig genusforskning (t.ex. Bjarnegård & Kenny, Gender and Political Violence, 2020).
Och den större poängen i min kommentar var inte kön i sig – utan den demokratiska konsekvensen: när hatet tystar någon, oavsett kön, förlorar vi hela den pluralism demokratin bygger på. Kort sagt: det här handlar inte om att vissa kvinnor är ”mer hotade”, utan om att hela det offentliga samtalet blir fattigare när hatet får sätta gränserna.
Varför skulle vi inte ta hot mot politiker på lika stort allvar som vi tar hot mot journalister eller domare – när de alla utgör demokratins ryggrad?
Citat:
Ursprungligen postat av
LittleBabyNothing
Så Hatt var mer hotad och hatad än de andra kvinnliga partiledarna Maggan, Nooshi, Ebba och Mohamsson? Om vi nu ska dra kvinnokortet.
Jag är själv kvinna med många feministiska synpunkter men jag har svårt att köpa detta.