Citat:
Ursprungligen postat av
Bajseluring
I intervjun i SVD med honom framhöll han Tårtan som en bra kandidat och det håller jag med om. Nu kom den inte med men Sonja Åkesson gjorde det så lite rätt blev det.
Hon är med i första avsnittet.
Tårtan är bara dumheter. Det räcker inte att något är eller har varit populärt en tid, det måste också ha en viss verkhöjd om det ska passa i en kanon.
Och Sonja Åkesson hör naturligtvis inte heller dit. Hon kunde inte skriva på något versmått, så egentligen borde hennes alster inte ens kallas poesi. Och innehållet var bara trams. Ungefär som Kristina Lugn, lika värdelöst och upphaussat. Åkessons nonsens kom med, men - vad jag kan se? - INGET av vår store nationalskald Heidenstam? T.ex. denna dikt, som får mig att känna svenskheten i mig och vår karga men så älskade natur, och bandet till alla tidigare generationer svenskar så starkt... och jag blir så tacksam över att jag föddes till detta vackra, rena, klara språk som är hans och mitt och alla svenskars:
HÄVDERNAS LEK.
Vid Eriksmässan steg klostrets abbot
till häst på torget för att strida.
Hans kåpa var svart och naken hans fot,
men ett slagsvärd hängde vid hans sida.
Och riddare, som mötts kring hans talaresten
från korståg och rännarebanor,
de vinkade med handskarna, och majsolen sken
på kräcklor och heliga fanor.
Då stod där en främling, en ensam man,
vid den minsta stugan i staden.
Han hörde ej jublet, som steg och försvann,
och han såg ej den glimmande raden.
I svalen satt en jungfru och spann,
och i ekarna susade bladen.
Abboten han log åt fjärilens lek
och red in bland den väpnade adeln.
Han vände sig om och räknade blek
tre hundra ryttare i sadeln.
Så drogo de dädan likt dagar, som gå,
och stupade och jordades om kvällen,
men några blevo gamla och dogo på strå
och lades i kyrkan under hällen.
Förgätna vordo alla och släckta alla ljus,
och multna föllo bänkarna och borden;
med övergivna härdar och bågnande hus
sjönk namnlös staden under jorden.
Nu växer det enar och röda nyponbär,
där tornen blickat över slätten;
men jungfrun i svalen, hon fick främlingen kär
– och blev moder till Vasaätten.