Att göra slut med världen

Jag är så trött på våra barnsligheter och nog
kan jag väl älska dig men inte

som du tänker dig själva
kärleken

utan bara att dra in dig i något att kalla
medmänsklighet

Mest av allt vill jag
sparka dig mellan benen, en karatespark, rakt
över ansiktet och

det gör mig arg att du förstår det fina
att känna med

Jag är någon
med tankar och känslor och behov
av att inte behöva dig utan något större
och jag är så trött på

våra barnsligheter medan du retar upp mig
genom att blondera ditt hår

i ett titta på mig anfall av att inte förstå
att jag inte är perfekt och

det står jag för men du borde se dig omkring istället för att se dig i centrum

Om det nu spelar någon roll, i all det där
som jag inte orkar med

Dig och jag vet inte vad

Så jag går istället ut och det handlar inte om att vilja ha någon

Utan att inte vilja ha

Jag börjar sätta samman det och fogar utan att få ihop meningarna

Till min syster, som inte lyssnar ordentligt
För att det handlar om mig.

Jag uttrycker behov.
20 år senare

Känner jag samma avsky jag kände för dig utan att vilja ta i den, för dem

jag åtminstone försökte prata med

Jag tycker inte om när människor gör mig ful
Genom att fylla mig med negativa känslor

Inför dem

Mitt ark är fyra decennier långt och rättvist

om jag slår i försenat självförsvar och lämnar dem
gråtandes på marken i de sår jag tillfogar

som att dricka vin ur kaffekopp

För att en främmande människa är bara en projektion av våra förluster, den kärlek vi söker eller inte
vill ha

men de relationer som formar oss
är gapande svarta hål av något

kännbart

Jag är liksom inte någon jävla fanclub

Något litet täcker inte allt

Därför tål jag inte de jävlarna jag är släkt med,
de tillför ingenting och har aldrig gjort utan

tänk på de som klär sig i rött och blått eller blonderar sitt hår

för att se så fina ut för att de vet
men de som får

instruktioner över behoven och ser det som
dominans att neka

Där någonstans blir man förbannad på riktigt