Principfråga - Varför är det inte längre acceptabelt att ändra gränser via krig?

För en demokratisk stat är annektering obekvämt eftersom folket där då vill ha rösträtt och inflytande*. Kupper, invasion vid behov, och tillsatta lydregimer är mycket mer praktiskt. Man kan få fördelaktig handel samtidigt som man slipper allt officiellt ansvar för folket. Därför har det varit enkelt att införa regeln att annektering är fel. Det är precis samma sak med vapen: de anses inhumana och förbjudna så fort de ledande staterna kommit på bättre vapen.

* Undantag om man som en "demokratisk" stat som Israel är beredd att ta till etnisk rensning och dessutom har stormaktsstöd så man kommer undan med det.

Att avskilja Kosovo från Jugoslavien/Serbien är inte nog konkret för dig? Som jag skrev i inlägg #130 har detta dessutom fått extremt negativa konsekvenser för Europa.

Angående delningen av Korea: amerikanerna var minst lika avgörande som Sovjet i att dela landet efter Japans nederlag. USA administrerade södra delen och såg till att en sydkoreansk stat bildades, medan Sovjet stöttade uppbyggnaden av Nordkorea. Man kan förstå USA:s logik här (även om det senare brutala bombkriget i norr är svårt att rättfärdiga) eftersom de hindrade Sydkorea från att bli kommunistiskt/inkorporerat i Sovjets sfär. Men att påstå att de inte bidrog till den territoriella delningen -- och framför allt att den blev permanent -- samtidigt som man skyller allt på "ryssen", är helt enkelt felaktigt.

För övrigt var USA mer drivande bakom delningen av Tyskland än vad Sovjet var. Stalin var inte ute efter att sovjetisera hela Tyskland, utan hade accepterat en mer "österrikisk" lösning. Det var istället USA och väst som bröt mot Potsdam-överenskommelsen när de slog ihop sina ockupationszoner, avskaffade riksmarken och införde D-marken.

Och i Vietnam gjorde USA delningen av landet till en realitet under ca 20 år, genom att vägra de gemensamma valen 1956, installera och backa upp Ngo Dinh Diem i södern samt pumpa in ekonomiskt och militärt stöd. Delningen revs sedan upp genom krig och seger för Nord. Kina bar ett indirekt ansvar genom att möjliggöra Viet Minhs militära framgång mot Frankrike, medan Sovjet hade en mer marginell, främst diplomatisk roll i Genève.

Inte med avseende på vad diskussionen handlade om, nej.

Man vill helst inte ha ett tillstånd där eviga krig bryter ut i gränsområden som historiskt hoppat fram och tillbaka mellan nationer. Det är logiskt att söka bekämpa att detta blir praxis för hur etniska konflikter hanteras i framtiden, se hur första världskriget lämnade Europa en ruin.

Nu ger man givetvis frikort åt Israel att göra precis detta (och värre saker än så) i Västvärlden, så det är osäkert ifall vi kan agera som moraliska föredömen åt resten av världen och få dem att ta internationella lagar på allvar.

Undantaget är ifall är tillräckligt mäktig för att komma undan med att bryta mot alla internationella lagar, något som inte ens USA-regeringar egentligen är.

Jag frågar mig ifall ens Ryssland skulle kunna bedriva folkmord och etnisk rensning mot ukrainare i erövrade områden utan att större delen av global south helt överger Ryssland.

Ryssland var dock så svagt när USA drev igång förstörandet av forna Jugoslaven att man undrar lite vad som verkligen motiverade dessa konflikter? Var en stor militärbas i Kosovo så mycket värt?

Ryssland kopierade väl i princip USAs taktik mot Georgien och Ukraina senare (finansiering av gerillor bland missnöjda minoritetsgrupper - militär svar av regeringen mot dessa rebeller - anklagelser om folkmord för att stormakten ska invadera och hjälpa utsatta minoriteter) som ett svar på vad USA gjorde mot deras allierade i Serbien.

Alla dessa konflikter kostar betydligt mer än vad de ger tillbaka, så maktuppvisning i sig tycks vara en motivation för konflikterna. Att visa att man har makt att rita om världskartan trots att det är helt oväsentliga skitområden som man ritar om.

Ryssland vill inte ägna sig åt någon etniskt rensning. Det är en klassisk imperialistisk stat som vill ha kontroll över både land och folket som bor där. Vid första attacken mot Kiev vinkade de ryska soldaterna mot ukrainarna och trodde de skulle bli välkomnade som befriare.

Däremot flyr en hel del ukrainare ändå eftersom de inte vill bo i Ryssland.

Givetvis är det så. Jag talade dock i hypoteser, skulle Ryssland kunna komma undan med vad Israel håller på med i Gaza?

Ryssland ville inte ens bedriva folkmord eller etnisk rensning mot tjetjenerna som är ett problematiskt islamistisk folk som är väldigt oryska på alla sätt.

Däremot har Soviet och ryska imperiet historiskt sätt använt sig av folkutbyten inom imperiet för att minska chansen till utbrytarseparatister, och det är givetvis en form av etnisk rensning i sig självt.

Kan tänka mig att Putin kan flytta in en del ryssar till delar av Östra Ukraina där ryssar inte är fullt ut i majoritet.

Att kalla Kosovos ensidiga självständighet legitim men avfärda Krims folkomröstning som ogiltig är inte principfasthet – det är geopolitisk opportunism i hyckleriets renaste form.

För vad det är värt så har väl Kosovo i alla fall inte tillåtits bli en del av Storalbanien, även ifall jag i princip håller med om den hyckleri som du beskriver.

USA ville visa att de är dem som definierar spelreglerna och står för det moraliska ledarskapet inom väst -- inte EU. Efter Sovjetunionens upplösning blev NATOs legitimitet ifrågasatt; det fanns inte längre något riktigt hot och dess kärnuppgift var borta. Krig på Balkan passade amerikanska intressen utifrån den synvinkeln, då en möjlighet dök upp att definiera en ny roll för USA och NATO utrikespolitiskt.

Albright var den mest drivande i Clintonadministrationen och pressade honom hårt. Hon representerade en falang som önskade att USA skulle agera moralisk världspolis. Det florerade även kritik mot att USA inte hade ingripit för att stoppa folkmordet i Rwanda 1994, och Kosovo blev ett sätt att kompensera. Clinton hade dåligt inrikespolitiskt anseende på grund av Lewinsky-skandalen, och blev övertalad. Ett framgångsrikt "humanitärt ingripande" var ett sätt att stärka bilden av honom som moralisk ledare internationellt, samtidigt som hans auktoritet var kraftigt ifrågasatt inrikespolitiskt.

Intressant parallell är till Bosnienkriget där USA:s ambassadör i Belgrad, Warren Zimmerman, i praktiken torpederade Cutilheiro-planen (Lissabon, 1992), redan före kriget börjat. Och under Kosovo-konflikten erbjöd USA ett "fredsavtal" som Milosevic inte kunde tacka ja till (de krav serberna inte kunde godkänna var NATO-ockupation av hela Jugoslavien och straffimmunitet åt NATO) --> därför krig. I båda fallen följde man principen att inte ge serberna (i Bosnien inte heller kroaterna) nån form av kompromiss, att hindra europeiska medlare att komma fram till lösningar som inte USA själva kontrollerade, och man använde i båda fallen humanitära principer som täckmantel för makt. I Bosnien var det mer indirekt: man saboterade en fredsplan och väntade på att kunna ingripa senare. I Kosovo var det mer direkt: man sökte aktivt en legitimitetsgrund till att bomba genom att ställa ett ultimatum.


Ja, utöver EU-faktorn jag nämnde fanns också signalpolitiken mot Ryssland: att visa att Moskva inte längre kunde hindra USA och NATO från att rita om Europas karta. Det prejudikatet använde Ryssland själva senare i Georgien och Ukraina.


För Washington vägde tre saker tyngre på Balkan än realism: principen att inte belöna territoriella erövringar (om man inte själv bestämde över dem), mediabilden av serberna som skurkar och geopolitiken att EU inte fick visa sig självständigt. Det fanns oro i Washington över att EU:s försvarssamarbete (som började ta form på 1990-talet) skulle kunna utvecklas till ett alternativ till NATO -- därför var det viktigt att på Balkan visa att Europa inte klarade sig utan amerikanska säkerhetsstrukturer.

Strikt realpolitiskt var det dock vansinne, då Belgrad knappast utgjorde ett hot mot Washington. En rimligare linje hade varit ett mer selektivt engagemang i Europa och internationellt efter kalla krigets slut. Särskilt på lite längre sikt har problemen med den liberala interventionismen, som fick sin första riktiga prövosten på Balkan, visat sig tydliga, med tanke på legitimitetstappet efter Irak (2003) och Libyen (2011) -- samt alla utgifter förknippade med krigen.

Så om vi skickar in trupp i Ryssland för att övervaka ett nytt oplanerat popupp val så ska Ryssland bara acceptera när deras oblaster röstar för att tillhöra det landet vars soldater övervakar omröstningen? Och Röströkningen sker av Landet som skickar trupp så klart. Kan ju inte låta Ryssarna räkna själva, då kan det ju ske röstfuske.