Anjo

...
Och jag vet, att när jag dör, så kommer jag bli ihågkommen som en snäll, rättvis, bra person, som ja, men mina arbetskamrater jag haft dem tyckte att deras arbetsdagar blev roligare när jag var där - Det har dem sagt till mig. Och jag tycker att det är jättefint att höra att jag spred glädje omkring mig. Och jag tog hand om mina vänner och jag var älskad av min familj och av mina vänner också såklart.

Hur kommer Anjo bli ihågkommen när han dör?
För att vi, som är liksom på motståndarsidan, vi kommer komma ihåg honom som en svullen översittare som sitter där och bresar med benen på en stol i Norrköping och mobbar andra. Men det skiter ju Anjo i, han bryr sig inte om vad vi tycker, det förstår jag väl att han inte gör.

Men hur kommer han bli ihågkommen av sina nära och kära, sin fru, sina barn, sina vänner?
För det är ju egentligen det som spelar någon roll. Och det är ju det som är viktigt. Det som händer på YouTube, det är ju bara, det som händer på YouTube är en storm i ett vattenglas.

Och jag tror, om jag får spekulera, så tror jag att den dagen Anjo går bort, så kommer Lisen känna hur en stor och tung ryggsäck full med stenar bara släpper från hennes rygg. Hon kommer känna 'Äntligen är jag fri!'

Och jag tror att när Anjos barn växer upp och blir så pass stora så att de har en egen åsikt liksom så kommer de att känna likadant. De kommer känna att 'Pappa som alltid var sur och grinig och liksom småaktig, som tyckte att allt handlade om honom - Äntligen är han borta!'

Lisen kommer känna att hon kan gå vidare - äntligen - och få leva sitt liv. Hon kommer liksom inte.., hon inser det säkert inte nu, för att nu är man mitt uppe i det, och det är svårt att liksom se objektivt på en situation man själv befinner sig i. Men jag tror att hon kommer bli varse det, det kanske kommer ta en vecka eller två, och sen kommer hon känna att ' Fan vad skönt! Äntligen!'

Och jag menar, det är så här, vad baserar jag det här på då? När man kollar på den där podden som Anjo och Lisen har, när dem sitter bredvid varandra, och man tittar på Lisen .. dels kan man ju höra vad hon säger liksom, hon säger att Anjo inte är en rolig person att vara med eller vara kring och hon småpikar honom hela tiden. Och man ser på Anjo att det biter liksom, han vet om att det är sant.

Men man ser också hatet lysa i Lisens ögon när hon tittar på Anjo. Man ser avsmak!
Och jag tror att .. alltså de kanske, om jag får spekulera nu då, de kanske träffades här, och sen gick dem sida vid sida länge. Sen stannade Anjo här, och Lisen fortsatte. Hon är här nu, och han är där. För att hon har liksom utvecklats både som person..., både utseendemässigt men även liksom personlighetsmässigt, och blivit sitt bästa jag. Och hon har dragit ifrån Anjo för han är fortfarande Peter Pan som står och stampar där liksom där han var för flera flera år sedan. Och de är på helt olika nivå nu, och jag tror att Lisen nånstans känner det innerst inne. Obs! Tror, säger jag nu. Men att hon skulle kunna få någon bättre, och ärligt talat så tror jag nog att det är sant. Om jag får säga vad jag tycker.

Och det här ju också så här att när jag ser det här, när alla ser det här - jag tror att alla ser det förutom Anjo - så kan jag liksom inte.. trots hur kukigt han än beter sig liksom mot folk - Anjo - så tycker jag alltså jag känner ändå någon slags sorg i mig när jjag tittar på honom. Jag tycker liksom synd om honom. För att det det finns bara en sak som är värre än att vara ensam, och det är att vara ensam i ett förhållande. Eller ensam tillsammans med någon annan. Och jag tror att Anjo är det, jag tror att.. nu ska jag inte säga och gå så långt och säga att jag tror att han gråter sig till sömns varje kväll, men jag tror att det händer - när Lisen och ungarna har somnat liksom, och tankarna kommer och slår till. Alltså jag vet hur det kan vara, jag har varit i såna relationer tidigare, och det är fruktansvärt, man önskar inte ens sin värsta fiende det. Att behöva känna sig så ensam och liksom oförstådd, att ingen förstår mig.

När Anjo har bråkat med Lisen, och känner att han inte kan prata med henne, vem vänder han sig till då? Jo, sina vänner. Jag ska säga 'vänner' inom citationstecken. För det är väl Jocke, det är väl i viss mån Rask, Motvikt, de här i hans lilla gruppchatt - hans närmaste kärna liksom. Och det har ju bevisat sig gång på gång, det här är ju inga vänner - det här är samarbetspartners. Skulle Rasks liksom varumärke och konto stå och falla på Anjo, då skulle han ju fimpa Anjo liksom på två röda. Jocke med liksom, de hade inte tvekat en sekund. Och jag tror att Anjo är en extremt bra vän, till sina vänner. Men vem är en bra vän till Anjo? Jag tror att han har frågat sig själv den frågan, för att han är en sån person som vi säger att han sitter och typ redigerar en video, det är liksom deadline, det ska ut fort!, och så ringer en av hans kompisar och säger 'Anjo, kan jag få hjälp med det här?' så tror jag att han lägger allt åt sidan. Allt sitt eget och bara hjälper sin vän, men ingen gör det för honom! Och jag tror att han reflekterar mycket över det här - att han känner sig liksom .. ja, men som den personen som gärna får sitta med vid lägerelden, men som ingen saknar när man reser sig upp och går.

Och det är en fruktansvärd känsla att ha och jag vet att ingen kommer komma ihåg det här - Alla uppoffringar Anjo har gjort - Allt Anjo har hjälpt sina vänner med, det är bortglömt samma sekund som han dör. Det kommer vara som att han är borta, ur tid och rum liksom. Och jag tror att det är mycket av den frustrationen han bär inom sig - det är att han känner sig oförstådd. Att han liksom.. 'det är ingen som bryr sig' hur han tycker och tänker och känner innerst inne. Och nu pratar jag om när han är Pontus Björlund, och inte Anjo den arga Anjo på Youtube liksom för då sitter han där, han är skyddad av sin YouTube-kanal. Han är skyddad liksom i.. ja, men i det som han tycker är sitt safe space, liksom.

Och jag vet inte riktigt, som sagt, jag har ju varit på en sån plats förut också, och har lyckats ta mig därifrån med erfarenhet, ålder och så vidare. Man har liksom, man har ju varit på en sån plats och lärt sig utav sina misstag, kan man ju säga. Och jag tror att det är det Anjo skulle behöva göra också för att liksom känna ett lugn.. inom sig.. på ett annat sätt än det han tror sig känna idag. JAg önskar att jag kunde liksom, vad ska man säga, bascha honom, lika rått och lika hårt som han baschar oss, men jag har det medlidandet liksom för honom, någonstans. Och jag, jag ser liksom hur ynklig och patetisk han är innerst inne. Det han själv vet om, liksom.