Debatt om de politiska debattörerna: Det här stör jag mig på hos Palestinaentusiasterna

Hade Sverige och andra EU/västländer haft militärt samarbete inklusive stora vapen leveranser till den aggresiva och ockuperande sidan i någon av dom konflikterna du räknar upp kanske det hade varit ett större engagemang.

Tänk om Sverige hade haft pågående vapenleveranser till Ryssland och om kristdemokratiska vice statsministeren hade gått ut offentligt och föringat exempelvis massakern i Butcha. Hur hade det sett ut?

0 sraeliska gisslan hålls på Västbanken.Varför mördas och ockuperaras det där?

Israel håller själva tiotusentals palestiner i fångläger även minderårig, man har kidnappat vårdpersonal från Gaza och fört tagit dom till Sde Taiman fång/koncentrationslägret (bara där hålls tusentals palestiner inspärrade utan brottsmisstanke ellet någon legalitet överhuvudtaget)

Varför är det ok för Israel att ta gisslan men inte Hamas menar du?

Nu var det palestinierna som startade det här med en massaker inte israelerna.
Det är den stora skillnaden.

Jag är tveksam till information som tillhandahålls av en extremistisk terrorgrupp. Såvitt jag vet är det ingen svältkatastrof på västbanken heller.

Jag hade haft mindre svårt för den här smutslogiken om det inte hade anordnats segerkorteger och omfattande firande efter 7/10 eller om människor åtminstone haft smak nog att demonstrera mot Hamas såväl som Israel.

Jag tycker inte att det är bra med svältande barn men jag har förståelse för Israels agerande. Gaza röstade fram Hamas > Hamas gör terrorkaoz och tar gisslan > Israel regnar helvete. Tror inte någon stat hade reagerat mjäkigare om motsvarande hänt. Om Gazaborna prioriterat mat åt sina barn så kunde de tjalla ut Hamas och hjälpa idf rensa bort men det gör de inte för de hatar Israel mer än de älskar sina barn. Som läget är nu är det en flerledad hungerstrejk i mina ögon.

Tycker du att nazisterna efter ww2 skulle ha blivit daltade med eller att de allierade och Ryssland gjorde fel som tog över tyskland?

Allt det här är förvisso offtopic då ämnet är ”palestinaktivister”.

Om du tror att det här startade den 7 oktober 2023 så kan jag bara beklaga den svenska skolans uppenbara förfall.

Är mycket svårt att bemöta sådan extrem okunskap/ignorans

Jag tänker att det faktiskt är du som far med osanning här.
Den dagen Hamas släppt gisslan och lagt ner vapnen och Israel fortsätter strypa biståndet har du rätt i att ansvaret ligger på Israel. Idag har du fel.

Dina handlingar är alltid ditt ansvar och det är du som orsakar det de orsakar. Även om handlingen är berättigad. Om du skjuter en man i självförsvar har du ändå orsakat hans död och har ansvaret för den. Skjuter du i samband med detta kringstående har inte mannen du försvarade dig mot ansvaret för det och har inte orsakat deras död genom sina handlingar.

Israel har ansvaret för vad deras krigsmakt gör. Det är deras anfall på Gaza som orsakat eventuell svält. Skulle det vara berättigat som du hävdar är det oavsett fortfarande inte Hamas som orsakat det och bär ansvaret för hur anfallet utförs. Precis som brottslingen du försvarar dig emot inte är ansvarig för hur du agerar i självförsvar.

Det som är mest störigt är väl att hela världen ska engagera sig i en konflikt, där båda parter är onda, men också förväntas engagera sig trots att tiden går.

Menar att alla engagerar sig i en konflikt, men man löser konflikten och går sedan vidare. Här har vi en annan situation, konflikten pågår ständigt, det är bara intensiteten som varierar. I en konflikt som varat i tretusen år och förmodligen varar i tusen år till så är det svårt att ha konflikten på nr 1 i prioritetslistan.

Det går ut över allt annat och är inte värt det.

Jag är mycket medveten om att den här konflikten är nära ett folkmord. Det är logiskt med tanke på det djupa hatet som finns mellan de båda folken. De kan inte leva tillsammans. Det är ur den synvinkeln som diskussioner nu uppstår att deportera det ena folket (den som förmodligen i närtid blir utsatt för folkmordet) och hitta en annan plats för de att leva vidare på. Men märk väl, det är enbart en fråga om ren styrka vilket folk av de båda som kommer att begå folkmordet.

Det är sjukt från början och något slut verkar inte existera.

I grunden har jag ingenting emot att man engagerar sig i en konflikt och såklart finns det inget fel i att stötta civila i en hemsk konflikt. Men i konflikten mellan Israel och Palestina finns det en rad olika faktorer som gör att jag stör mig på Palestinaentusiasterna.

För det första är konflikten mellan Israel och Palestina en väldigt liten konflikt i jämförelse. Krigen i Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Sudan, mfl är långt mycket dödligare och större i omfattning än detta. Det i sig är inga problem för ibland kan man bli mer känslomässigt engagerad i krig eller konflikter som i ett globalt perspektiv inte är speciellt omfattande. Exempelvis kan någon uppröras mer över den kriminella utvecklingen i Sverige trots att den inte ens är i närheten av kriminaliteten i Mexiko. Men det som stör mig är att när man poängterar detta för Palestinaentusiasterna blir de oftast aggressiva och hamnar i en försvarsställning, vilket för mig blir konstigt för det är väldigt ovanligt att se samma upprördhet när man ställer exempelvis Ukrainakriget eller kriminaliteten i Sverige i sitt globala perspektiv. Men Palestinaentusiasterna brukar bli väldigt upprörda över detta och jag som poängterar detta blir oftast föremål för idiotiska resonemang som att "jag inte bryr mig om människoliv" eller liknande, istället för att bara ta det för vad det är: ett påpekande. Det är inte fakta i sig de reagerar på – det är psykologi.

Det här handlar inte om att de “älskar sanningen” eller är “öppet nyfikna”. Det handlar om att mam trampar rakt på deras självbild. De vill gärna se sig själva som moraliskt konsekventa, pålästa och kritiska mot makten.
När du säger:

> "Det finns konflikter som är långt större och dödligare än Palestina"
…skapar det en inre krock mellan deras självbild och verkligheten. Hjärnan hatar det, så den väljer enklaste utvägen: att angripa mig som påpekar detta istället för att ompröva sig själva eller bara ta det som fakta. Faktum är att jag skulle ha mer respekt om de bara sa "ja det må så vara att Palestinakonflikten är liten men den rör upp starka känslor hos mig av många anledningar och därför är jag så engagerad". Men nu gör de inte det utande attackerar mig för att det jag säger går emot en känsla de har av att vara moraliskt överlägsna efterso Palestinaengagemanget för dem är kopplat till moralisk status:

> “Jag är en god människa för att jag står på Palestinas sida.”
Om du då antyder att deras fokus är selektivt eller oproportionerligt upplevs det som att jag attackerar deras värde som person. Det gör ont – och ilska blir det naturliga svaret. Och för er som undrar så brukar Palestinaentusiasterna agera väldigt fritt. De anser sig ha rätt att attackera meningsmotståndare, de anser sig ha rätt att hindra folk från att äta på McDonalds och de anser att de som inte tar ställning mot Israel är medskyldiga till ett folkmord, vilket är vad jag menar med att de anser sig vara moraliskt överlägsna.

Palestinafrågan är i vissa kretsar en identitetsmarkör. Den signalerar att man är en del av “de goda”.
Om de erkänner att deras fokus är snävt riskerar de att tappa status i sin grupp.
Därför blir min kommentar som att jag försöker sparka ut dem ur deras tribe.

Innerst inne vet en del att de inte är så konsekventa som de utger sig för att vara. När jag säger det högt, triggas skam – en känsla människor gör allt för att slippa känna. Skammen byts snabbt ut mot aggressivitet, så att de slipper tänka på att jag kanske har rätt.

Vad de egentligen känner när jag säger det:
– Förlust av kontroll: "Jag hade övertaget i diskussionen – nu har du vänt på det."

– Kränkt identitet: "Om du har rätt är jag inte den person jag trodde att jag var."

– Hot mot social status: "Min grupp kanske ser mig som mindre engagerad."

– Skam: "Fan, jag är kanske inte så insatt som jag låtsas vara."

– Ilska som försvar: "Jag attackerar dig så slipper jag känna detta."

Det handlar alltså nästan aldrig om att de faktiskt tror att Palestina är världens största konflikt – utan om att min kommentar rubbar deras emotionella självporträtt som modiga, fritänkande och moraliskt överlägsna. Vill man sammanfatta det brutalt: jag förstör deras ego-trip. Och det gör dem vansinniga. Och detta är den stora förbannelsen i att utmåla sig som moraliskt, eller intellektuellt överlägsen: Man måste hela tiden upprätthålla denna bild av grandiositet, och minsta lilla rubbning i detta förstör fasaden. Hade Palestinaentusiasterna inte haft attityden av att vara just moraliskt överlägsna utan mer mänskliga hade detta aldrig varit ett problem. Men nu vill de utmåla sig som såpass moraliskt högfärdiga att de anser sig ha rätt att diktera villkor för andra människors ställningstagande, och då tycker jag att vi som inte är lika fina ska kunna ställa krav på att de också ska ha koll på hur världen faktiskt ser ut och kunna prioritera baserat på fakta, inte på känslor.

Och för det andra, Palestinaentusiasterna verkar tro sig vara rebeller och att de "vågar" stå upp för Palestina. Man ser dem ofta posera med en knuten näve och man hör ofta om hur de säger sig vara emot västmedia, men i verkligheten följer de bara det mediala narrativet när de engagerar sig i en konflikt som är utan att överdriva den mest uppblåsta konflikten någonsin i mänsklighetens historia. Återigen, det är väl inget konstigt att man ibland följer det politiska narrativet. Jag själv engagerar mig i Ukrainakriget och jag är väl medveten om att detta går i linje med vårt mediala narrativ. Men följer man det mediala narrativet ska man inte utge sig för att vara "modig" eller "rebellisk". Rent psykologiskt handlar det om en kombination av självbild, gruppidentitet och hur hjärnan hanterar berättelser om vem man är.
Många Palestinaentusiaster ser sig själva som rebeller – trots att de i praktiken följer en populär och socialt belönad linje – på grund av flera samverkande mekanismer:

1. Människor bygger en självbiografi i huvudet: en historia om vilka vi är, vad vi står för och varför vi är unika.
För många är det viktigt att se sig själva som någon som "talar sanning till makten" och "står på de svagas sida".
Att stödja Palestina passar perfekt in i den berättelsen, eftersom den känns som en opposition mot en mäktig stat (Israel) och dess allierade (USA, västvärlden).

2. Även om Palestinaengagemang är extremt utbrett i vissa miljöer – media, sociala medier, akademiska kretsar – så känns det för individen som om man är en del av en modig minoritet.
Detta beror på att man identifierar sig med en global konflikt som i sig handlar om förtryck och motstånd.
Hjärnan blandar ihop konfliktens innehåll (förtryckta vs förtryckare) med den sociala verkligheten där man själv befinner sig (där man egentligen är i majoritet).

3. I grupper där nästan alla tycker likadant om Palestina, får man applåder och status varje gång man uttalar sig i frågan.
Den positiva feedbacken skapar en inre känsla av att man är "modig" – trots att man i själva verket säger exakt det som gruppen vill höra.
Man förväxlar alltså att få bifall med att ta risker.

4. Äkta rebelliskhet innebär att man riskerar social status, relationer eller personliga fördelar.
Men Palestinafrågan i många kretsar är ett "bekvämt uppror" – man kan känna sig som en radikal aktivist utan att egentligen förlora något, snarare tvärtom.
Man får moralisk status, social tillhörighet och en tydlig roll i gruppen.

5. Många av dessa personer ser sig som "fritänkare" som inte sväljer mainstream-narrativ.
Problemet är att de inte tillämpar samma skepticism på sin egen sida.
De ifrågasätter gärna västmedia om Israel, men inte de propagandakällor som stöder deras egen position.
Detta gör att de kan bevara självbilden av att vara "rebeller" samtidigt som de i praktiken följer en trend.

Detta är vad som stör mig: Palestinaentusiasternas grandiosa självbild

Exakt.

Och det går inte att ställa sig på någons sida, när båda sidor bedriver vanvettiga saker. Båda sidor beter sig illa och ondskefullt, i omgångar. Båda sidor är offer. Men båda sidor är också elaka förövare. Som man förvisso kan förstår har ett behov av hämd mot varandra. Men fortsatt... De skadar civila i sina hämdaktioner mot varandra. För jävligt, rent ut sagt.

Och man måste ju heller inte ta parti för någon sida. Men kan bli lite besvärande för folk man pratar med och som har tagit ställning för ena sidan och mot andra sidan och vill ha ens medhåll och verkar se det som självklart att de kommer få ens medhåll. Och de inte får det. Utan man istället bannar båda sidors dåliga och vedervärdiga handlingar.

När båda sidor beter sig mycket illa, kan ingen av sidorna räkna med mitt medhåll iaf. Jag kommer döma båda sidor lika hårt.

De jag däremot lider med, är oskyldiga civila på båda sidor. Barn som svälter i Gaza... unga män och unga kvinnor som bara vill ha kul på musikfestival och som blir svårt drabbade av tortyr-våldtäkter till döds. Dessa civila lider jag oerhört med, oavsett vilket folk de tillhör.

Så. Jag hoppas på ett slut på eländet, men är tyvärr lika skeptisk som du. Denna konflikt kommer förmodligen aldrig ge med sig.

Detta är vad som stör mig: Palestinaentusiasternas grandiosa självbild