Att filma nattscener på dagtid (day for night) - när och varför försvann det?

Jag pratar alltså om fenomenet att man filmade scener som skulle utspela sig på nattetid i dagsljus och använde sig av olika tekniker för att mörka bilden eller förvränga färger (ofta öka andelen blått) för att få det att framstå som natt. Resultatet var allt annat än trovärdigt, och såg snarare ut som ett fel på filmen än att det faktiskt var natt.

Det var inte heller något som bara användes i lågbudgetfilmer, utan en av dåtidens dyraste filmer, Lawrence of Arabia innehåller ett antal scener sticker ut enormt mot en annars väldigt vacker film, t.ex. här:
https://clip.cafe/img400/nothing-written.jpg

Om man läser wikipedia-artikeln om fenomenet (https://en.wikipedia.org/wiki/Day_for_night) så pratar den mest om hur digitala effekter gjort fenomenet näst intill oigenkännligt då man kan korrigera näst intill allt i post production. Den nämner också i förbifarten att bättre kameror gjort det möjligt att filma på riktigt i nattetid och det inte längre är nödvändigt att filma på dagtid.

Men vad var det egentligen för förbättringar som kom som gjorde att fenomenet försvann? Rent anekdotiskt verkar det som att redan på 70- och 80-talet var det inga problem att filma på nattetid (även om det ibland blev väldigt grynigt), och då pratar vi ju fortfarande om i princip samma av kameror. Kom det någon form av mirakulös ny typ av film som möjliggjorde detta eller hade man lärt sig nya trick för att kunna använda den film som redan fanns?

Har du själv någon erfarenhet att foto? Om ja, har du säkert sett ISO-talen du har att välja på. ISO = ljuskänslighet.

Tänk då på att när man använde film förr var dessa ISO rätt låga. En normal-film låg på ISO 64 eller 100. En ljuskänslig film låg på ISO 400. Sedan fanns de på ISO 800 och 1600, plus att man kunde göra något under framkallningen som kallades för pressa filmen. Men allt allt på ISO 800 och högre blev väldigt kornigt (typ grynigt) och hade väldigt hög kontrast. Helt enkelt oandvändbart för en biofilm.

Så mitt svar blir att det var tack vare det jämförelsevis väldigt ljuskänsliga digitala sensorerna som man kunde börja filma på natten.

FYI
ISO 200 är dubbelt så ljusstarkt som ISO 100
ISO 1600 är dubbelt så ljusstarkt som ISO 800
Och t.ex nya kameran Canon EOS R50 kan använda ISO upp till 32000 och "pressas" upp till ISO 51200
Så har du lite att jämföra med

PS
Ett annat sätt filmare kunde komma runt detta var att fånga mera ljus. Kubrik fick t.ex. Zeiss att specialtillverka ett kameraobjektiv som hade ljuskänslighet på f/0,7, vilket var en sensation på den tiden. Han hade nämligen föresatts sig att inget elektriskt ljus fick användas under inspelningen av Barry Lyndon. (Vad f/0,7 betyder får du googla själv)

Jag håller inte på med foto personligen, men jag har viss förståelse för processen, och vet vad ljuskänslighet och bländare betyder. Det jag mest funderade på är vad som skedde mellan 1962, då man tyckte det var okej att filma nattscener för Lawrence of Arabia i dagsljus och t.ex. 1988, då man utan problem filmade många scener ur Mississippi Burning pa natten. Det kan ju omöjligen ha något med digital sensorer att göra, då båda spelades in på film. Blev den ljuskänsliga filmen bättre?

Troligen en kombination av bättre teknik generellt. I första hand bättre film, bättre objektiv och bättre post

Bättre är svårdefinierat i sammanhanget. Varje råfilm kräver sin expertis och erfarenhet. Snabbare film är generellt sett lättare att få rätt exponering på men blir snabbt kornigare, vilket blir än mer distraherande om filmen har optiska effekter eftersom dessa gör bilden softare och kornstrukturen grövre.

Sedan är/var det sällan man vid filminspelning körde med snabbare film än 500T. Nattscenerna i Heat är inspelade på 500T och pressades i labbet till ASA1000 exempelvis. Även Rädda Menige Ryan som uteslutande sköts på 200D använde pressning med ett eller två steg för att kompensera både för kortare slutarvinklar, panaflash och bleach bypass.

Det som oftast funkar bäst är om man kör med en tillräckligt långsam råfilm (50D eller 100T), överexponerat något steg och sedan ljussätter i post. Då har man mycket marginaler för att fixa ljus samt färg och diskret kornbild som inte stör. Pulp Fiction är ett mycket bra exempel på det, som faktiskt är så finkornig och välexponerad att gamla Blu-Rayer av den ser närmast brusreducerade ut. Först i 4K kan man se kornen.