Citat:
Det är naturligtvis faciliteterna man har siktat sig in på denna gången. Man skickar inte 200 flygplan för att döda forskare, och Mossad har redan visat sig vara väldigt skickliga på lönnmord.Nej, du har inte förstått rätt – om du tror att Irans kärnprogram vilar på ett dussin forskare.
Iran har tusentals specialister inom kärnfysik, kemi, metallurgi och ingenjörskonst. Bara vid Isfahan Nuclear Technology Center arbetar över 3 000 personer, och det finns flera liknande anläggningar.
Att “klippa 6–9 forskare” och tro att det stoppar utvecklingen är som att meja ner några ingenjörer i Houston och tro att NASA lägger ner rymdprogrammet.
Du förenklar något extremt komplext till en actionfilmslogik. Det är inte individerna som bär programmet – det är infrastrukturen, industrin, kompetensmassan och – inte minst – det politiska viljan.
Det här låter som ett cyniskt rollspel med världsdelen som kuliss – där Iran reduceras till ett störningsmoment för Dubai och där krig likställs med “träning i strid”.
Iran är inte “i vägen” för några miljardärer – Iran är en regional stormakt med 90 miljoner invånare, avancerad militärindustri, strategisk kontroll över Hormuzsundet och diplomatiska band till Kina, Ryssland och Turkiet.
Om USA bara vore där för att “träna” hade de kunnat göra det i Arizona. Och om Israel främst är ute efter att “visa upp sig” har de definitivt valt fel motståndare.
Du beskriver geopolitik som en fotbollsmatch på högstadienivå. Det är farligt kortsynt – och ännu farligare om det faktiskt speglar beslutsfattarnas perspektiv.
Det låter mer som mytologi än analys. En självbild byggd på ständig belägring må fungera som intern mobilisering – men den är livsfarlig som grund för utrikespolitik.
Israel är inte ett litet, hjälplöst offerland. Det är en regional kärnvapenmakt, med en av världens mest avancerade försvarssystem, en stark ekonomi och USA:s fulla stöd i ryggen.
Och det är heller inte ett enigt folk som står bakom regeringen. Hundratusentals israeler har demonstrerat mot Netanyahu, mot militarism, mot korruption – och mot de aggressiva angreppskrigen. Det finns ett starkt civilsamhälle och rörelser inom Israel som inte köper idén om att överlevnad kräver evigt krig.
“Aldrig mer”-doktrinen har en moralisk kärna. Men när den används för att motivera förstahandsangrepp, blockader och kollektiv bestraffning, då blir den ett retoriskt skydd för maktutövning – inte självförsvar.
Att utgå från värsta tänkbara scenario är förståeligt. Men när det blir hela politikens kompass, då bygger man sin säkerhet på att förvägra andra sin. Och det slutar aldrig väl.
Iran har tusentals specialister inom kärnfysik, kemi, metallurgi och ingenjörskonst. Bara vid Isfahan Nuclear Technology Center arbetar över 3 000 personer, och det finns flera liknande anläggningar.
Att “klippa 6–9 forskare” och tro att det stoppar utvecklingen är som att meja ner några ingenjörer i Houston och tro att NASA lägger ner rymdprogrammet.
Du förenklar något extremt komplext till en actionfilmslogik. Det är inte individerna som bär programmet – det är infrastrukturen, industrin, kompetensmassan och – inte minst – det politiska viljan.
Det här låter som ett cyniskt rollspel med världsdelen som kuliss – där Iran reduceras till ett störningsmoment för Dubai och där krig likställs med “träning i strid”.
Iran är inte “i vägen” för några miljardärer – Iran är en regional stormakt med 90 miljoner invånare, avancerad militärindustri, strategisk kontroll över Hormuzsundet och diplomatiska band till Kina, Ryssland och Turkiet.
Om USA bara vore där för att “träna” hade de kunnat göra det i Arizona. Och om Israel främst är ute efter att “visa upp sig” har de definitivt valt fel motståndare.
Du beskriver geopolitik som en fotbollsmatch på högstadienivå. Det är farligt kortsynt – och ännu farligare om det faktiskt speglar beslutsfattarnas perspektiv.
Det låter mer som mytologi än analys. En självbild byggd på ständig belägring må fungera som intern mobilisering – men den är livsfarlig som grund för utrikespolitik.
Israel är inte ett litet, hjälplöst offerland. Det är en regional kärnvapenmakt, med en av världens mest avancerade försvarssystem, en stark ekonomi och USA:s fulla stöd i ryggen.
Och det är heller inte ett enigt folk som står bakom regeringen. Hundratusentals israeler har demonstrerat mot Netanyahu, mot militarism, mot korruption – och mot de aggressiva angreppskrigen. Det finns ett starkt civilsamhälle och rörelser inom Israel som inte köper idén om att överlevnad kräver evigt krig.
“Aldrig mer”-doktrinen har en moralisk kärna. Men när den används för att motivera förstahandsangrepp, blockader och kollektiv bestraffning, då blir den ett retoriskt skydd för maktutövning – inte självförsvar.
Att utgå från värsta tänkbara scenario är förståeligt. Men när det blir hela politikens kompass, då bygger man sin säkerhet på att förvägra andra sin. Och det slutar aldrig väl.
Lugn nu Adolf
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera