Citat:
Ursprungligen postat av
-Nigger-
Kan RA ha byggt upp en paranoia efter han sålde skåpet? Och till slut fått en psykos?
Antagligen så betydde skåpet mycket om det var ett arv och är en del I att han "gav upp" flippade ur. Det kan ha inneburit en stor förlust särskilt om det var i extremt gott skick som folk påstår. Det kan ha varit ett av de få viktigaste saker för honom.
Gissningsvis så fick han avslaget i början på december då eller månaden innan. Han kunde inte betala hyran och behövde matpengar. Dessutom var skåpet för tungt för honom att bära ner ensam. Finns inga skäl för en isolerad autistisk person att börja ljuga för först bästa när han aldrig normalt kommunicerade med människor. Det krävs vana av att ljuga för att släcka aktiviteten kring det. Han hade ordnat flyttkartonger så viss planering fanns men kanske hade de stått i ett förråd och bara hämtats från det. Stor skillnad på 5 och 10 kartonger. Eftersom han ska vräka så packar han det han äger och börjar göra sig av med saker såsom vapenskåpet.
Kanske har han pratat med en av föräldrarna eller båda om de bor ihop och det är planerat att han ska flytta hem men likaväl kan han ha varit tyst om det hela och bara börjat förbereda sig på vräkning. Autism har han fått från någon och även om det är en förälder så kan vissa knepiga drag finnas av att "ta hand om" sonen men utan förmågan att täcka hans behov pga egen funktionsnedsättning. Du haltar inte lika tydligt med en partner som sköter saker så du ser fungerande ut men i det kan en dysfunktionell situation vara och om kan vara påfrestande för en autistisk son som i det lämnas beroende och osjälvständig samtidigt som en funktionsnedsatt förälder inte bara är vårdare utan även en påfrestning som inte hjälpt sonen till ett eget liv.
Kanske har han inte sagt något men flyttkartonger och tal om flytt indikerar att föräldrarna känner till situationen och även att anhöriga visste att han var psykiskt dålig under december och inte ville fira jul med familjen.
Det verkar som om människor med påtagligt narcissistiska personligheter i grunden har autistisk problematik med de svårigheter till mentalisering och empati som finns och att en del man kan uppfattar som utpräglat narcissistiska egentligen är autistiska (två helt skilda diagnoser)
Nu ser han ut att må bra på kort med familjen i sammanhang av semestrarna och andra sociala sammanhang. På vissa kort ser han dock något upprörd ut men det behöver inte betyda något. Jag ser en autistisk kille som i det stora hela har det bra med familjen
men ingen av dem har hjälpt honom med kortare information i förberedelser för att bygga upp ett skyddsnät omkring honom. Det kan indikera på narcissistisk familjedynamik där han "vårdats" genom sina knepigare sidor och vägran att göra något (av obehag för det okända och bristande förberedelser med tydlighet), retlighet med humörsvängningar, för att det hållit honom i beroendeställning. Nu är det sällan så utan de flesta gör så gott de kan men ett slags bristfälligt behovsmötande kan ändå finnas med. Att hålla någon för sig sjg själv och beroende för att inte förlora kontroll över den. Om det var systern som pluggat psykologi så bör de inte vara efter när det gäller att veta att människor kan få insatser och hjälp men ibland kallar människor det för kärlek att hålla någon isolerad eller att
neka den rätt hjälp genom det narcissistiska undanhållandet av informationen som krävs för att en person ska ha egenmakt, självständighet,
andra människor i sitt liv. Han har ju t.ex vänt sig en gång vad vi vet till anhöriga/vän när han inte förstod papper från socialtjänsten. Flera år tidigare och irrelevant då det endast förklarar funktionsnedsättningen omfattning.
I Rickards värld finns inga lösningar. Kanske har han ingenstans att ta vägen (om han inte pratat med föräldrarna). Om vapenskåpet ärvts av samarbete person han ändrat namn efter så är det en indikation på att det är mer eller mindre "dödstädning" som pågår. Kanske ska han bara avsluta sitt liv och fixar undan det som ska kastas eller bara pa kar ner sakerna. Han behöver inte ha så mycket ändå om det nu var tomt.
Men han befinner sig i en totalt mörk situation utan hopp och lösning. Inga pengar och han ska bli hemlös inom några månader. Socialtjänsten har tagit bort hans inkomst och allt är slut. Deras beslut innebär att han inte kommer kunna bo i lägenheten eller själv sedan
om han har möjlighet att flytta hem. Han kommer inte kunna äta inom kort (när han sålt bort allt som går) och hans lov är slut. För honom finns det inga utvägar. Ingen har någonsin presenterat alternativ för honom och han har därmed inte några sådana. Han vet inte något alls om hur han skulle kunna få hjälp av någon instans för han har aldrig fått det tidigare. Han vet inte var han ska ringa. Vilka myndigheter eller personer som kan hjälpa honom, hur han ska göra överklaganden eller söka pengar. Han är totalt
handikappad på egen hand. Allt han vet är att han behöver pengar för stt betala hyran och köpa mat och sådana kommer han inte få mer. Allt är slut för honom. För en person som inte kan navigera sig i samhället.
Men om det hade fungerat för honom i skolan hade hans liv kunnat bli annorlunda. Tänker han. Trots allt pluggade han av något skäl och det bör ha varit för att kunna
arbeta eller utbilda sig vidare till något han tänkt på. Matematiktesterna han avbokades kring berättar om att han inte förstod väsentliga delar. Eller att han försökte få hjälp genom, dem.
Saken är att han
inte kunde kommunicera sina behov och blev aldrig tränad till det heller. Det var helt tyst för honom för att han inte automatiskt kunde börja prata och därmed aldrig bli förstådd.
Man kan undra hur hans handläggare känner sig. För det ser verkligen ut som om avslaget försatte honom i djup och omedelbar livskris.
Citat:
Ursprungligen postat av
spindeldrottning
Jag har medelsvår autism själv men vi alla är ju så olika på detta spektrum. Ibland känns det som att man snarare är en åskådare till denna värld bland de utan diagnoser, som att det finns en glasvägg. Man vill in i gemenskapen, försöker tafatt, men det blir inget. Ångesten blir för hög och man drar sig tillbaka skamset.
Jag är nyfiken på hans andra intresseområden också. Det kommer väl fram under nästkommande dagar.
Jag tror inte att han var så men att han absolut kan ha känt ett starkt behov efter att ha någon vän eller partner. Majoriteten av med autism sägs vara ofrivilligt ensamma. Saken är att det inte är detsamma som, att vem som helst då fungerar. Jag såg en kille på Tinder igår med autism och funderade på att bara skriva något men vill inte såra någon att tro att jag kan bli någon saknad pusselbit. Sedan vet jag inte vad medelautism eller olika nivåer innebär. Jag uppfattar det som att de flesta med autism har svårt att förstå vad man menar och att jag har problem med att kommunicera med autistiska samt att jag kan bli irriterad och fräsa till för saker människor inte kan rå på.
Autism är ibland lite som ett meditativt tillstånd. Dissociativt kanske eller en blandning av det. Den själsliga upplevelsen i saker såsom att bara följa mönster. Vad ska man kalla det? En meditativ upplevelse av upprepning? Rytmik?
Alla människor tycker om att göra något nästan såsom dansa, rita och så vidare. Sociala sammanhang. Frågan är om han hade en fantasivärld eller var upptagen med sådant som rent konkret gav honom en positiv upplevelse. Mönsterigenkänning, film osv.
Jag tror inte att han hade så många hobbies. Vet inte varför.