Vem var massmördaren Rickard Andersson?

Med sina föräldrar. På den tiden de ff hjälpte honom.

Hur skulle det kunna bli känt om han städat hela sin identitet och använde fake-identiteter?

Vilken dröm har du precis vaknat upp ur?
Man kan ju undra vem som är rasist när du sitter och målar upp RA som om att han bara dödade invandrare.

Du säger att han borde ha tagit livet av sig själv istället för att döda andra. Att det varken finns förklaringar eller ursäkter för hans handlingar. Visst – i en rationell, moralisk värld låter det självklart. Men vi lever inte i en rationell, moralisk värld. Vi lever i en värld där våld är det äldsta, renaste och mest universella språket som finns.

Människan kommunicerade med våld innan vi ens kunde forma ord. Det var så vi överlevde, så vi etablerade hierarkier, så vi skapade ordning ur kaos. När allt annat fallerar – när argument, förnuft och empati misslyckas – är det alltid våldet vi faller tillbaka på. För att det fungerar. För att alla förstår det.

Rickard Andersson var en patetisk, livsoduglig man. Men han insåg en sak: i en värld där han var osynlig, där ingen lyssnade, kunde han använda det enda språk som ingen kan ignorera.

Han borde ha dött ensam, säger du.
Men han ville inte försvinna tyst.

Det spelar ingen roll vad vi tycker att han borde ha gjort. Världen funkar inte enligt våra önskemål.

Vi kan fördöma honom, vi kan kalla honom feg, svag, ond – och vi har rätt i allt det. Men i slutändan gjorde han det människor alltid gjort: han talade med det enda språket som aldrig kan missförstås.

Hur dåligt han än mådde så finns det varken förklaringar eller ursäkter för massmord.

Han borde ha tagit livet av sig själv, enbart. Inte mörda andra.

Hur vet du att det är så? Inte normalt att som 30åring åka på semester med sina föräldrar.

Rickard var ensam, men han var också stolt. Han kunde inte acceptera att han var en förlorare, så istället började han se sig själv som en missförstådd outsider – en person som var "för bra" för det här skitsamhället. Han vände sitt självhat utåt. Han satt förmodligen i sitt rum, dag ut och dag in, bläddrade igenom internet, såg andra människor lyckas medan han själv satt fast i samma jävla loop av apati och bitterhet. Han levde på bidrag, gick inte ut, hade ingen att prata med. Vem fan skulle ens bry sig om honom?


Men han hade en sak kvar: vapen.

Ett vapen är makt. Ett vapen jämnar ut oddsen. Plötsligt spelar det ingen roll att du är en värdelös nobody, för med en pistol i handen kan du få en VD att krypa på knä framför dig. Du kan tysta de där jävla gymnasieungarna som skrattar. Du kan påtvinga världen din existens.

Någon gång under de senaste åren måste tanken ha slagit honom: "Jag kommer aldrig få det jag vill ha, men jag kan åtminstone ta det ifrån andra."

För massmördare som honom är det aldrig en spontan impuls. Det är en idé som långsamt växer och mognar. Han testade det i huvudet. Föreställde sig hur det skulle kännas. Han gick runt i sina tankar och sköt folk om och om igen innan han gjorde det på riktigt. Han planerade det noggrant. Han visste exakt vad han ville göra: kliva in i ett rum fullt av människor som aldrig skulle ha sett honom två gånger och tvinga dem att känna rädsla. Han ville se skräcken i deras ögon. Han ville att de skulle fatta att han fanns.

Den sista dagen var han redan död inombords. En man som Rickard Andersson vaknar inte upp och känner ånger – han känner lättnad. Han vet att hans liv ändå är över, så varför inte ta några med sig?

Han tog sitt vapen, gick ut och gjorde exakt det han hade planerat i sitt huvud i månader. Han sköt dem kallt, metodiskt. Kanske kände han för första gången i sitt liv en känsla av kontroll. Men det räckte inte. Han visste att det skulle ta slut. Han visste att han aldrig skulle få leva för att se sitt namn i tidningarna. Vad gjorde han när allt var över? Stod han kvar och tog konsekvenserna? Lät han världen döma honom? Lät han sig själv möta de levande och se vad han gjort?

Nej. Han riktade vapnet mot sig själv och avslutade sitt eget patetiska liv.

Den slutliga gesten av feghet.

Han var en man som aldrig fick respekt och istället för att förtjäna den genom prestation, genom att bli någon, valde han att tvinga sig på världen genom våld. Hans tankegång var simpel: "Om ingen ser mig som betydelsefull, ska jag skrika mitt namn med blod."

Rickard Andersson hatade sig själv. Han kunde inte leva med det han såg i spegeln, så han projicerade sitt självhat på andra. Han ville att hela världen skulle känna den smärta han kände. Men det var aldrig världen som sårade honom. Det var han själv.

Han kunde ha lyft sig själv ur sin egen skit. Han kunde ha tagit ansvar. Han kunde ha sökt hjälp, tvingat sig själv att gå ut, träna, plugga, ta ett jobb – vad fan som helst för att göra livet lite mer behagligt. Men nej. Det var för jobbigt. Det var enklare att sjunka djupare i självömkan och hat, att fantisera om hämnd istället för att göra något verkligt med sitt liv.

Han var för svag för att leva, för feg för att stå för sina handlingar, för patetisk för att ens bli ett riktigt monster. Han var bara en spillra av en man som aldrig vågade förändra sitt liv, så han valde att släcka andras istället.

Du "förstår" att massmord blir följden för det fall livstids arbetsfri försörjning INTE tillhandahålles på "någon annans" bekostnad?

Hur definierar du "välfärd" och varför tror du att det blir mer av detsamma för det fall inkompetenta kleptokratiska socialistiska politiker tillåts lägga beslag på, och förskingra, allas inkomster och all egendom?

Då förstår jag om våldsdåd begås. Dags att förstärka de andra stöden som tillhör ett välfärdssamhälle. Praktik är till för att unga ska prova på nya yrken, den som jobbar ska ha lön, studenter ska ha studiemedel och arbetslösa ska ha a-kassa. Försörjningsstöd ska vara avsett för de som inte kan försörja sig på annat sätt.