Citat:
Ursprungligen postat av
ellesein
Vi behöver absolut som samhälle erbjuda mer hjälp till personer med NPF. Jag tror det största problemet är att ju äldre du blir desto mindre bryr sig samhället om dig, och för någon med NPF så känns inte ålder på något speciellt sätt, många stannar en viss mental ålder resten av livet. Jag tex är snart 30 och tror jag kommer känna mig mentalt som 16 resten av livet, så när saker runt om mig förändras, men jag inte förändras, så blir det ett problem. Så tänk dig att du tex får stöd, pengar, hjälp osv, sen åldras du och poff är allt borta. Ingen bryr sig. Dina föräldrar börjar tröttna på att du lever på dom och vill att du ska stå på egna ben. Men för dig är du lika beroende av dom nu som för 20 år sedan. Samma sak i skolan, i trean har du resurslärare, privat undervisning med läraren, en ståbänk och stressboll och bildstöd. Sen kommer fyran och plötsligt har du inget av det plus högre krav, betyg, pubertet osv. Jo och har du tur så får du lite mobbning, äcklig skolmat och svåra sociala situationer på köpet också.
Exakt det där känner jag igen från exet samt hennes barn. När något gick utanför boxen, jävlar vad det kunde smälla.
Både på henne, om man inte gjorde nåt man kommit överens om utan va kreativ och impulsiv.
Eller hennes grabb, på skolan om något hände som inte borde ske. Jävlar va det small eller rymdes iväg in i skogen.
Eller dottern som har diagnos ADHD, röjde järnet i kompisars väskor, hyllor osv. Svårt med sociala relationer allihopa.
Återigen bara be en bön att mitt barn slapp ärva de egenskaperna.
För hur som helst är det en begränsning, men inte nödvändigtvis ett absolut hinder. Bara man själv erkänner och är medveten tänker jag.
