__________________
Senast redigerad av Snobird 2025-02-05 kl. 20:28.
Senast redigerad av Snobird 2025-02-05 kl. 20:28.
Citat:
Kan nämna att jag hade bäst i Sverige på Nationella matte A i Gymnasiet (gjorde klart och blev uttråkad för man får inte gå förrens 30 min har gått så jag gjorde alla bonusuppgifter när man bara behövde göra 2. Glömde bort det tills Stockholm Stad kom dit och ville göra en grej av det.). Krashade i trean pga. jobbig barndom med PTSD, misshandel etc., gick komvux för att sedan läsa Juridiska programmet i SU (delad högsta krav på intagning med läkarlinjen). För att sedan krasha i alkoholism och sexberoende.
Det tog tills jag var över 30 innan jag fick någon hjälp jag faktiskt behövde. Sjukt mycket var bara daddande för att få en arbetsduglig men inte frisk. Även expert på beroende-mottagning. Det som räddade mitt liv var boende-stödjare som faktiskt gick emot sina krav pga. hon insåg i sin personliga intervju att jag var exakt personen som behöver hjälp. Med dem fixade jag ekonomiskt bidrag för första gången och den processen var det närmaste jag varit till att genuint unobomba en myndighet.
Jag förstår att de inte har alla resurser, men har aldrig kännt mig mindre än när man blir behandlad som en belastning när man bara vill ha hjälp. Att ifrågasätta allt hela tiden somom det stoppar de som är friska nog att fuska. Medan de som är sjuka nog att behöva hjälp inte orkar bråka med en paragraf-ryttare.
Tog över ett år av boende-stödjare innan jag fick rutin nog att ens ansöka rätt varje månad. Får fortfarande inte för hyra.
Har aldrig kunnat uttrycka mig känslomässigt "Normalt" så det tog att jag misshandla migsjälv framför läkare och sedan psykolog för att få hjälp. Fick äntligen hjälp av speciallist-psykologer på Affektiva, diagnoses PTSD, hjälp med det och annat, m.m. och jag vet att det räddade mig från att vara en som Rickard.
Ville dela med mig lite av hur man KAN räddas av systemet, men fyfan vad samma system gör mycket av skadan. Det finns de som verkligen vill hjälpa, sen de som ser siffror och statestik, sen de som måste fylla kvoter och hålla budget, och sistnämnt de som inte borde jobba med utsatta. Tänker på sjuksköterskan som bredde på om hur svårt det var att få bidrag och hur jag inte alls borde försöka få det, något gjorde att jag gick miste om 5+ år av stöd. Tänker på läkaren som skriver ut en från akut-psyket som klumpigt säger att jag måste lova att jag nu menar det när jag säger att jag inte tänker ta mitt liv för hon vill kunna sova med gott samvete... Ja, det hade varit djävligt jobbigt för henne om ens död hade stört hennes sömn. Skrattar lätt åt det minnet då och då.
Men det är lite som lärare, man minns de som är skit, men också de som är så bra att de räddar ens skolgång/liv genom sitt arbete.
Jag tycker inte synd om mig själv, är otroligt tacksam. Men jag har fortfarande ett favorit-citat
"Att anses frisk, i ett fundamentalt sjukt samhälle, är inte ett mått av hälsa."
Mina tankar till offren.
Det tog tills jag var över 30 innan jag fick någon hjälp jag faktiskt behövde. Sjukt mycket var bara daddande för att få en arbetsduglig men inte frisk. Även expert på beroende-mottagning. Det som räddade mitt liv var boende-stödjare som faktiskt gick emot sina krav pga. hon insåg i sin personliga intervju att jag var exakt personen som behöver hjälp. Med dem fixade jag ekonomiskt bidrag för första gången och den processen var det närmaste jag varit till att genuint unobomba en myndighet.
Jag förstår att de inte har alla resurser, men har aldrig kännt mig mindre än när man blir behandlad som en belastning när man bara vill ha hjälp. Att ifrågasätta allt hela tiden somom det stoppar de som är friska nog att fuska. Medan de som är sjuka nog att behöva hjälp inte orkar bråka med en paragraf-ryttare.
Tog över ett år av boende-stödjare innan jag fick rutin nog att ens ansöka rätt varje månad. Får fortfarande inte för hyra.
Har aldrig kunnat uttrycka mig känslomässigt "Normalt" så det tog att jag misshandla migsjälv framför läkare och sedan psykolog för att få hjälp. Fick äntligen hjälp av speciallist-psykologer på Affektiva, diagnoses PTSD, hjälp med det och annat, m.m. och jag vet att det räddade mig från att vara en som Rickard.
Ville dela med mig lite av hur man KAN räddas av systemet, men fyfan vad samma system gör mycket av skadan. Det finns de som verkligen vill hjälpa, sen de som ser siffror och statestik, sen de som måste fylla kvoter och hålla budget, och sistnämnt de som inte borde jobba med utsatta. Tänker på sjuksköterskan som bredde på om hur svårt det var att få bidrag och hur jag inte alls borde försöka få det, något gjorde att jag gick miste om 5+ år av stöd. Tänker på läkaren som skriver ut en från akut-psyket som klumpigt säger att jag måste lova att jag nu menar det när jag säger att jag inte tänker ta mitt liv för hon vill kunna sova med gott samvete... Ja, det hade varit djävligt jobbigt för henne om ens död hade stört hennes sömn. Skrattar lätt åt det minnet då och då.
Men det är lite som lärare, man minns de som är skit, men också de som är så bra att de räddar ens skolgång/liv genom sitt arbete.
Jag tycker inte synd om mig själv, är otroligt tacksam. Men jag har fortfarande ett favorit-citat
"Att anses frisk, i ett fundamentalt sjukt samhälle, är inte ett mått av hälsa."
Mina tankar till offren.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera