Efter att ha läst texten på Dumpens hemsida. (
https://dumpen.se/2025/01/23/aschbergsattack/) Framgår det att skrivaren kritiserar Aschberg för påstådd dubbelmoral och undanhållande av viss information. Texten ska ifrågasätta Aschbergs trovärdighet och intentioner, men den saknar konkreta bevis för sina påståenden.
För det första är det svårt att förstå varför uttryck som
"kasta sten i glashus" och
"vara ute på hal is" används i sammanhanget. Dessa retoriska uttryck känns sådär, när man tar hänsyn till den kritik och de frågor som riktats mot Dumpens egna verksamhet.
Vidare hänvisar artikeln till fallet från 1993 där Aschberg hämtade ut material i ett mycket uppmärksammat rättsfall. Även om det går att föra en diskussion om varför detta material kunde vara relevant att få ut, framstår referensen som ett försök att avleda uppmärksamheten från de nuvarande kritiska frågorna som riktas mot Dumpen. Det är svårt att avgöra om detta handlar om ett medvetet försök att flytta fokus från organisationens brister eller om det är en barnslig invändning i stil med "men han gjorde ju det, varför får inte vi?" Oavsett vilket framstår det som ett svagt och opassande argument.
Vidare i artikeln uttrycks det att det är besvärande när en person som Aschberg, beskriven som "en av Sveriges mest inflytelserika journalister," driver drev mot andra samtidigt som han påstås dölja sitt eget bagage. Detta resonemang är i sig intressant, eftersom det förefaller spegla Dumpens egen arbetsmetod. Att gå till hårt angrepp mot andra, driva drev mot de som ifrågasätter verksamheten, och samtidigt undvika att på ett transparent sätt redovisa sina egna tillkortakommanden.
Det är svårt att inte dra paralleller mellan denna kritik av Aschberg och hur Dumpen själva agerar. Resonemanget framstår som självmotsägande och försvagar deras trovärdighet ytterligare.
Texten fortsätter sedan med en drabblande utläggning om hur avslöjanden inte välkomnas och att det skulle finnas en rädsla för Dumpen ifrån andra medier. Det är dock ironiskt, eftersom just avslöjanden och granskning är exempelvis Aschbergs arbete. Att Dumpen själva nu befinner sig i rampljuset på grund av deras oegentligheter och okonventionella metoder framstår snarare som en naturlig konsekvens av deras egen verksamhet än som någon orättvisa.
Ett särskilt intressant citat från texten lyder.
"Sara Nilsson, Patrik Sjöberg och Dumpens volontärer har i flera år outtröttligt jobbat för att avslöja verkliga förövare." Detta väcker dock tanken. Tillhör inte innehav av eventuell barnpornografi, skattefusk, missbruk av bidrag och förtal, verkliga brott? Eller är dessa handlingar på något sätt acceptabla så länge de utförs under Dumpens namn? Denna typ av dubbelmoral underminerar Dumpens påstådda moraliska överlägsenhet och bidrar till bilden av en organisation som använder ett godtyckligt rättfärdigande för sitt eget agerande.
Texten fortsätter med en utläggning om pressetik, rättssäkerhet och en påstådd mediehierarki där Aschberg framställs som en maktfaktor som styr andra mediers agenda. Påståendet om att all annan media spelar efter hans regler framstår som både konspiratoriskt och överdrivet, och gör argumentationen svår att ta på allvar. Skrivarens försök att framhäva en mediekonflikt snarare än att bemöta de faktiska anklagelserna mot Dumpen blir snabbt tröttsamt och saknar substans.
Avslutningen av texten når en ny nivå av retorisk banalitet med följande citat
"Om valet står mellan en världsrekordhållare i höjdhopp som kämpar för att skydda barn och en journalist som verkar sikta på världsrekord i hyckleri för att bevara makten – då vet i alla fall jag vilken sida jag väljer." Denna slutsats är inte bara osaklig, utan också rent populistisk. Är det meningen att vi ska förstå att skrivaren hellre litar på en person utan utbildning, med en historia av drogproblem, framför en etablerad journalist som har en lång karriär av granskande journalistik bakom sig? Om så är fallet, är det en anmärkningsvärd inställning till källkritik och informationsinhämtning.
Detta avslut underminerar inte bara hela texten, utan förstärker också intrycket av att Dumpens försvar inte bygger på sakliga resonemang utan snarare på känslomässiga appeller. Istället för att ta itu med sakfrågorna. Skattefusk, ekonomisk oegentlighet, förtal och innehav av barnpornografi, väljer skrivaren att dra paralleller som saknar relevans och skapa ett, vi mot dem narrativ. Det gör avslutningen till en svag och oseriös punkt i en redan undermålig text.
Om Dumpen upplever att den mediabevakning de nu är föremål för är problematisk, kan de med fördel lyssna på rådet de själva, och deras följare, ofta säger till andra: "Det är inte slumpen..."
Med andra ord, den granskning och kritik de nu möter är en direkt konsekvens av deras egna handlingar och metoder. Om situationen hade varit anorlunda, och det istället handlade om en annan känd person som var föremål för en utredning rörande barnpornografibrott, är det rimligt att anta att Dumpen hade reagerat. De hade sannolikt kritiserat och ifrågasatt varför exempelvis Aftonbladet, eller annan etablerad media, inte publicerat en artikel om detta.
Om de anser att uppmärksamheten är obefogad eller orättvis, bör de snarare reflektera över de faktiska orsakerna till att de nu granskas. Hålla dig till lagen och respekt för etiska gränser är grundpelare för att undvika sådan granskning, något som organisationen uppenbarligen brister i. Deras egna råd om ansvar och konsekvens gäller naturligtvis även dem själva.
Avslutningsvis är det svårt att undgå att reflektera över den propagandabild som inkluderats i texten. Bildens stil bär vissa likheter med den typ av bilder som användes i Tyskland i början av 1900-talet fram till mitten, cirka1945.
Sådana visuella uttryck är ofta utformade för att väcka känslor snarare än att bidra till en nyanserad diskussion.
