Citat:
Ursprungligen postat av
sillynamnam
Men Victor Malm var väl inte född när tidningarna var fulla med obducenten och allmänläkaren. Inte konstigt om han kom i kontakt med fallet i Frostensons Joner första gången. Och jo han är kulturchef, inte nyhetsjournalist, så olika samhällsfenomens speglingar i konsten är liksom hans uppdrag att skriva om.
Tack, jag är medveten om vad en kulturchef förväntas syssla med. Att i förbifarten nämna det välkända faktumet att bland andra Katarina Frostenson har inspirerats av (van-)föreställningen om da Costa-fallet kanske inte är vad jag skulle kalla en belysning av ett samhällsfenomens spegling i konsten.
Till saken: det djupt ironiska med Malms text är hans slutkläm, där han konstaterar att:
"Josefsson och Hallbom berättar inte bara om da Costa-fallet utan om ett problem som plågar varje samhälle och tid: Du kan inte se sakerna som du står mitt i."
Ett frapperande exempel på detta problem är ju Malm själv, eftersom han inte med ett ord berör vad han står mitt i. Expressen var en av de mest pådrivande publikationerna i drevet mot läkarna; ett drev som tidningen fortsatte in på 2010-talet då Härm ånyo hängdes ut utan någon som helst rimlig anledning.
Antingen känner Malm inte till det eller så vill han inte låtsas om det. Inget av alternativen är särskilt smickrande.
Citat:
Jag var rätt liten när det begav sig men minns skräckisarna på löpsedlarna och när man tittar på dem i efterhand, inte fanken är det där feminism eller vänster. Det är ju exakt samma snaskande som alltid när det gäller mord på kvinnor och nu tyckte de att de hade de hittat exempel på "onda vetenskapsmän" som pysslar med sjuka experiment. Det är ju vanliga klichéer i populärkulturen och att sätta ihop en obducent med en prostituerad sålde såklart lösnummer. Det där satte väl igång direkt efter att de blivit anhållna, eller tidigare t.o.m?
Jag är inte insatt i det här fallet kanske jag ska tillägga men tycker det ser jättekonstigt ut att lasta feminismen för det. I så fall är alla snaskande kvällstidningsläsare feminister och det tror jag inte.
Det massmediala angreppet mot TA och TH ägde rum på flera nivåer. Dels fanns löpsedlarna, med sin egen logik, dels de förment djupsinniga och reflekterande slafstexterna där självutnämnda intellektuella ansåg att det var fritt fram att dissikera Härms och Allgéns antagna personligheter, psykologiska drivkrafter och avvikelser. I det senare fallet förekom definitivt en slagsida åt vänster och en bisarr vulgärfeminism.