Tråden om Christer Andersson

Då får du det väldigt svårt med tanke på att vittneskedjan är väldigt osäker och signalementen var olika. Finns inget bevis att någon av Grandmännen var gm. Grandmännen och gm hade olika signalement och mannen som korvkioskvittnet Ljubisa N såg påminner inte heller om gm. Mannen som Anneli K och Margareta S såg och Lars Erik E vid Grand påminner inte heller om mannen som Ljubisa N såg.

Som man kan konstatera så är sannolikheten hög att gm hade en mörk rock, kappa eller ulster som gick ner till knähöjd och som fladdrade- inte en blå, lite bullig täckjacka etc.

Otto Ekevi har snöat in på Christer Andersson. Det bådar inte gott.

Christer begick självmord.

Christer var en trevlig människa och mycket social av sig. Han var mycket omtyckt av alla.

Christer hade många olika hobbies. Han gick på skytteklubbar och han var en baddare på att laga jordgubbstårtor.

Jag har svårt att se att Christer skulla vara en kallblodig mördare. Han har aldrig mördat tidigare heller. Han var emot våld och för kärlek.

Förhören med Mårten i tingsrätten och hovrätten var 64 och 56 minuter långa. Där förklarar han varför.


Det lyckades inte åklagarna övertyga domstolarna om. De läste även de förhören.


Din slutsats. En annan slutsats är att Mårten uttrycker sig försiktigare. För att inte missförstås.

Visst blir man besviken om så skulle vara fallet, jag är så insnöad på att det är flera personer inblandade. Polisiär eller militär tex.

Ja, det är riktigt. Samt ostridigt, vad jag förstår?

Det rör sig alltså om en så kallat akademisk fråga utan praktisk betydelse. Det vill säga min aning enligt redovisade skäl att sänkningen av maxstraffet 1993 kan ha inneburit att det vapenbrott han påstår sig ha begått preskriberades redan 1994. Detta givet att preskriptionstiden "följer med" en sänkning av maxstraffet (och som tillämpas retroaktivt eftersom ändringen är till den tilltalades fördel).

Men säkert är att vapenbrottet preskriberades senast 1/1 1997.

I mars 1998 uppmärksammas PU på att det vapenärende de tagit över 1995 fortfarande ligger öppet och oredovisat och man anmodas att hantera detta omgående. I april avskrivs ärendet eftersom det är preskriberat.

Månaden efter kallas CA till ett samtal på Åklagarmyndigheten där han informeras om detta. Han sitter i Helins soffa och "väser" som svar på åklagarens vädjanden om att berätta vad han i själva verket gjorde med vapnet.

CA hade nog rätt i att samtalet egentligen inte handlade om vapenbrottet utan om Palmemordet. Det "självdeklarerade" vapenbrottet har aldrig intresserat på något annat vis än i relation till MOP. Det fanns knappast några strategier bakom underlåtenheten att lagföra honom. En konsekvens av den blir dock att det saknas laga grund för att dra in hans övriga vapenlicenser, något flera instanser menar är påkallat.

Man kan i sammanhanget också påminna om att det framstår som osannolikt att åklagaren hade kunnat väcka åtal i detta ärende. Den enda bevisning som fanns var CA:s villiga erkännande, vilket ingen trodde på. Rätten hade troligen ogillat åtalet.


Har ingen aning om vad den postar, befattar mig givetvis inte med något från det kontot.

Tråden har blivit svår att följa. Jag såg inte konversationen innan mitt svar till piketen, där frågan redan hade behandlats.

Som du skriver där, borde preskriptionen normalt ha tillämpats till CA fördel enligt lex mitior.

Jag tänkte inte så långt, eftersom CA delgavs misstanke om brott mot vapenlagen i januari 1995, ett brott han erkände, trots att det redan borde ha varit preskriberat enligt det resonemanget.

Det är svårt att veta hur åklagaren resonerade. Möjligen ansåg han, baserat på praxis, förarbeten eller av andra skäl, att det var en försvårande omständighet att CA hade överlåtit vapnet "…till en person som uppenbarligen saknade tillstånd att inneha vapen" (vapenlicens). Lagen nämner i motsvarande stycke överlåtelse till den "…som inte är berättigad", vilket i teorin kan innebära en viss nyansskillnad.

Det kan också ha rört sig om slarv, eftersom anmälan upprättades ett år tidigare, den 14 januari 1994, då det tekniskt sett borde ha funnits vissa förutsättningar att lagföra honom.

Relevanta avsnitt är maskerade i anmälan, så vi får ingen klarhet där. I personbladet står det dock “skäligen misstänkt för grovt brott mot vapenlagen” (IVA 16636-10 s. 14), vilket endast bidrar till förvirringen.

Dessutom framgår det i ”påminnelsen” från 1998 att ärendet felaktigt registrerats som “olaga vapeninnehav”.

Det verkar som om inte ens de lagkunniga på polismyndigheten hade full koll på lagändringarna när det inträffade.

Hur som helst var brottet under alla omständigheter preskriberat 1998, så jag håller med dig – frågan är numera av rent akademiskt intresse.

IVA 16636-D
IVA 16636-10

Frågan är väl knappast "akademisk" utan av största betydelse när det gäller att tolka CA:s beteende och bevekelsegrunder, liksom även polis & åklagares hantering av ärendet.

Om vapenbrottet är preskriberat redan när CA erkänner det får erkännandet en helt annan innebörd än om det fortfarande kunnat lagföras. Det trodde jag till och med att du kunde begripa.

På polis & åklagares sida hänger ju också bedömningen av deras agerande helt och hållet på om brottet kunnat lagföras eller varit preskriberat. Om man låter folk erkänna brott utan att lagföra dem så bryter man mot åtalsplikten, vilket är tjänstefel.

Ett erkännande räcker fint (i kombination med att revolvern inte kunnat redovisas) som bevisning och rätten hade inte alls "ogillat åtalet" om brottet kunnat lagföras, det är nonsens från ditt håll.

Din tolkning av rättsläget, dvs att preskriptionstiden kortats till två år till följd av straffsänkningen på vapenbrott av normalgraden, betyder i alla fall att både CA själv och polis & åklagare hanterat ärendet "rationellt".

På Omigas tolkning, dvs fem års preskriptionstid, blir det ju föga rationellt för CA:s del att erkänna vapenbrottet och riskera fängelse, men inte heller särskilt rationellt av polis & åklagare att varken lagföra det eller göra bruk av damoklessvärdet i syfte att pressa CA om Palmemordet.

Frågan om brottet CA erkände enligt den nya lagstiftning som trädde ikraft 1/7 1993 skulle betecknas som "grovt" eller av normalgraden är fortfarande inte besvarad. Var gick gränsen mellan normalgrad och grovt brott vid den tiden när CA erkände brottet?

Man kan då argumentera, att det inte spelar någon roll eftersom rubriceringen grovt vapenbrott inte existerade vid den tidpunkt när brottet ska ha begåtts, men det tycker jag låter som ett tveksamt argument att domstolarna skulle ha släppt fram en sådan bred "vapenbrottsamnesti" till följd av lagändringen. Kryphålet kanske finns men är rimligtvis inte så stort att det inbegriper vad som helst.

CA:s vapen lär ju inte vara det enda som försvunnit i landet, och om man då skapar ett kryphål genom erkännande av preskriberat brott så måste det ju rimligtvis finnas fler exempel på det från den tiden, att folk som "sumpat" sina vapen erkänner det för polisen på CA:s vis och lägger datumet före preskriptionen.

Det hela verkar hänga på om vapenbrottet CA erkände även efter lagändringen skulle klassas som av normalgraden. Just därför blir den gränsdragningen av betydelse för den här frågan. Där blir man inte klokare.

Ingen av er är väl jurist heller, men däremot har ni väl större vapenintresse och håller bättre koll på sådana frågor i den sfären. Då tycker man att ni borde kunna reda ut frågan och lägga fram en dokumenterad och entydig framställning av rättsläget vid den tiden och vilka överväganden som ingått. Vi väntar fortfarande på en sådan redogörelse.

[quote=Snopphanen|89797250]Men Mårten Palmes vittnesmål säger ju inte så mycket. Det går inte att koppla det till vem som var mördaren. Varken signalementet eller det faktum att någon stirrade. Inte till Christer Andersson eller någon annan som varit på tapeten. Det kan ha varit nån allmänt nyfiken person. Han följde inte ens efter..............

Mårten Palmes vittnesmål har stor betydelse. Han var en skärpt ung man som efter bion stod flera minuter o såg Grandmannen klart o tydligt på ganska kort avstånd.
Mårtens minnesbild (fantombild) av mannen var välgjord och den var värd ett bättre öde än som nu blev - bortglömd i en byrålåda hos polisen.

Självklart så började Grandmannen inte gå direkt efter makarna Palme när de passerade, nej han släppte förstås iväg dem en bra bit för att de inte skulle misstänka förföljelse.

Många diskussioner här om CAs ev vapenbrott.

Varför?

Polisen hade väl inte det minsta intresse av att sätta dit CA för något vapenbrott, preskriberat eller inte.
Det polisen var ute efter var förstås att sätta dit CA för det grövsta som finns i straffskalan - överlagt mord

Som sagt, varför diskuteras ett ev vapenbrott ??

....för jag förmodar att ni menar den påstådda svart -försäljningen av licensbelagt vapen, när ni pratar om vapenbrott !?

Ett brott som då alltså är ett oerhört mycket mindre allvarligt brott jämfört med överlagt mord.

[quote=1zzfe|89797712]
Christer A uppnår 57,47 procents likhet med Mårten Palmes fantombild. Stig Engström 18,12 procents likhet. I en AI-jämförelse.
https://www.nok.se/globalassets/al/block-till-produktsidor/sakprosa/den-sista-boken-om-mordet-pa-olof-palme/appendix-palme-ver1.2.pdf

Det är ju bra för oss som lutar åt att det var Christer Andersson. Så långt är jag med. Men hur mycket är 57 %? Ska inte tjafsa om det här men tycker det är för löst.

[quote=Snopphanen|89798643]
Procenten är väl det minst viktiga i sammanhanget? Det räcker långt med att Mårtens fantombild och bilderna på CA är lika som bär? Att det i grunden inte bevisar något; annat än att de två är just lika varandra, är ju en annan femma. Men lägger man ihop likheten, med allt annat som gör CA intressant, så blir han iom bilden än mer intressant. Dock bevisar det inte att CA var GM. Inte alls.