Vilken är den bästa boktiteln?

Ja, ni fattar.

Jag fascineras ständigt av "Nässlorna blomma". Kontrasten mellan nässla, som för tankarna till smärta, och andra negativa tankar, och blommning, som är något ljust är helt klart intressant. Hela titeln är också ett påpekande om bra stunder hos det hårda, så att säga.

Någon annan?

Jag tycker "Den unge Werthers lidanden" är en väldigt informativ titel.. och rolig. För att inte tala om "Martin Bircks ungdom"

har för mig att det finns nått slags uppslagsverk från förra sekelskiftet som heter "Boken om allt", det är ju rätt skönt. Det bevisar att författren tror på sig själv.

Själv är jag barnsligt förtjust i titeln "Re/Search Guide to Bodily Fluids". Det är någonting med den som verkligen får fart på fantasin.

Zen och konsten att sköta en motorcykel tycker jag är en väldigt bra titel. Underlig blandning liksom. Sedan blir det bara bättre när det första som står i boken är: "...Å andra sidan varken bör eller kan den [boken] direkt föras till den omfattande litteratur som siktar till att ge direkta och faktiska informationer om den ortodoxa zenbuddhismen. Ärligt talat är den inte mycket till handledning när det gäller motorcyklar heller"

Bibeln, utan tvekan.

"Processen"

"Lär känna Gud" tycker jag är rolig

"Skymningen gör dårarna oroliga."

eller

"Hur man lär sig att skilja sina vänner från aporna."

The Long Dark Teatime of the Soul - Douglas Adams
Den ylande mjölnaren - Arto Paasilinna (kan vara felstavat)
De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna
Do Androids Dream of Electric Sheep? - Philip K. Dick
Steal this Book - Abbie Hoffman

Jag tycker titlar som växer från att vara namnet på en bok till att bli bollar i samhällsdebatten är rätt coola. Visst kan det ibland vara rätt nischat men även stuntals företeelser som alla förväntas känna till.

1984, Moment 22, man talar om en författares "Vägen ut-bok" osv..

I och för sig skulle inte titlarna vara ett vatten värda om inte verket bakom var någonting stort. Men ändå... när nån 50 år efter att en bok skrevs med ett ord som referens kan fånga alla de värderingar eller känslor en bok innehöll... ja då har man lyckats.

Sen finns det ju massor av estetiskt snygga titlar, alliterationer osv... det ska jag tänka lite på.

Sen gillar jag också lite skumma, ganska intetsägande titlar där man kanske efter först två tredjedelar av läsningen, efter en speciell nyckelhändelse förstår varför boken heter som den gör. Efter att man har insett detta ter sig det sen självklart.