Citat:
Ursprungligen postat av
Link04
Jag tror att vi ska nöja oss med att vi med naturvetenskapen kan konstatera att hjärnan skapar våra känslor och att våra känslor i sin tur helt styr vårt beteende och hur vi ser på livet.
Jag tror att det som avgör om en person blir optimist eller pessimist beror på vilka känslor vi har över en längre tid. Skulle man droga en antinatalist så att han blir överlycklig då skulle han nog fortfarande vara antinatalist men det avgörande är om personen haft mestadels positiva eller negativa känslor under en längre tid i livet som är av betydelse i antinatalistfrågan. Så ser jag på det.
Jag tror helt enkelt att pessimister är människor som polyannaprincipen inte alls fungerar på, eventuellt blandat med anlag för anhedonism. Jag var bokstavligt talat känd för att säga obehagliga sanningar redan när jag gick i lågstadiet. Schopenhauer var mycket högre utbildad än jag och hade rikare föräldrar, men han var också redan från barndomen en hänsynslös sanningssägare.
Jag var blygare som barn och ung, men jag är vid det här laget väldigt luttrad och blir faktiskt mer och mer (för)härdad och hänsynslös ju mer jag stöter på fega NPCs och dumsvenskar som lever sina liv med lögner, ungefär som Inmendham har utvecklats genom åren. Det gäller inte bara mot optimister utan feghet och livslögner överhuvudtaget (fast optimister brukar ofta vara livslögnare på flera sätt; nörden gillar t.ex. massinvandringen). Jag fick igår kväll ett utbrott över två fega NPCs i en helt annan tråd. Jag fattar inte alls vad de gör på det här forumet.
Jag mår rätt bra när jag är påverkad av starka opiater men jag skulle aldrig för att ögonblick tvivla på antinatalismen.