Idag är jag närmre 35 än 30, man. Det här kommer låta som skryt, men det är på riktigt någonting som verkligen kan äta upp mig på ett sätt, fast det även är en tillgång.
Umgås jag med fint folk, på riktigt fint folk och vi pratar intellektuell elit och de rester av den lilla andel riktig adel som fortfarande finns i skuggorna av sitt forna jag, är jag en beståndsdel av sammanhanget och erkänd som likvärdig. Är jag i ett sammanhang med samhällets bottenskrap, parkbänksalkisar, pundare och annat bös, är jag en av dom. Ölar jag med mellanchefer, är jag en i gänget.
Jag är en social kameleont, och spelar i hela registret. Alphahanar, nördar, spirituella, de vi kallade ”brats” 2008, småbarnsmammor, kommunbyråkrater etc. Jag står inte sällan i centrum av många sammanhang, utan att dominera eller vara tongivande, utan bara social och människor dras till mig av någon outgrundlig anledning.
Jag har ett mediokert jobb, men på alla arbetsplatser har jag alltid haft högst lön där det finns utrymme för förhandling, för att jag jag bygger broar på ett sätt som nästan ingen annan gör. Folk hör av sig privat med sina problem, med att de vill träffas, för att jag är deras bästa vän. För mig är de bekanta, och det händer ofta jag träffar nära vänner som jag inte vet vilka det är, för att jag tydligen etablerat den relationen utan att själv förstå det, för mig var det en flyktig interaktion.
Priset jag betalar är att jag inte vet vem jag är, på ett sätt. Jag filosoferar rätt mycket, jag vill veta vad meningen med livet är och jag skulle vilja hitta min plats, jag är en rastlös själ som alltid vill vidare till nästa anhalt. Jag är en ångestfylld människa som inte har ett uns av sentimentalitet, jag skulle kunna låta mitt och min familjs hem brinna upp på ett ögonblick utan att sakna en pinal.
Jag tror inte att jag är empatistörd, då jag håller min familj väldigt nära och högt, samma sak med mina närmsta vänner.
Vad ska jag göra för att hitta ett syfte, hitta en användbar väg för den här förbannelsen och tillgången? Kan någon relatera, kanske är det bara en tankekonstruktion med narcissistiska drag och inte så ovanlig? Det som talar emot narcissism är att jag är oerhört lyhörd och känner av åsikter och stämningar på frekvenser ingen annan i min närhet gör.
Inget geni, snäppet över medel om jag gör gratis iq test på nätet (115-117). Oerhört ”gul” med en uns ”röd” om man är lagd åt det hållet. Närmare bestämt ”debattören” i testet 16 personality’s. Mer åt det dominanta hållet, men väldigt lite. Är känslig för att känna mig undergiven, har stora problem med auktoriteter även om de har en extra tendens att dras till mig.
Ostrukturerad person utan en röd tråd i något. Har två haft stalkers efter mig, men det är mest en anekdot 😂
Reflektioner?
Umgås jag med fint folk, på riktigt fint folk och vi pratar intellektuell elit och de rester av den lilla andel riktig adel som fortfarande finns i skuggorna av sitt forna jag, är jag en beståndsdel av sammanhanget och erkänd som likvärdig. Är jag i ett sammanhang med samhällets bottenskrap, parkbänksalkisar, pundare och annat bös, är jag en av dom. Ölar jag med mellanchefer, är jag en i gänget.
Jag är en social kameleont, och spelar i hela registret. Alphahanar, nördar, spirituella, de vi kallade ”brats” 2008, småbarnsmammor, kommunbyråkrater etc. Jag står inte sällan i centrum av många sammanhang, utan att dominera eller vara tongivande, utan bara social och människor dras till mig av någon outgrundlig anledning.
Jag har ett mediokert jobb, men på alla arbetsplatser har jag alltid haft högst lön där det finns utrymme för förhandling, för att jag jag bygger broar på ett sätt som nästan ingen annan gör. Folk hör av sig privat med sina problem, med att de vill träffas, för att jag är deras bästa vän. För mig är de bekanta, och det händer ofta jag träffar nära vänner som jag inte vet vilka det är, för att jag tydligen etablerat den relationen utan att själv förstå det, för mig var det en flyktig interaktion.
Priset jag betalar är att jag inte vet vem jag är, på ett sätt. Jag filosoferar rätt mycket, jag vill veta vad meningen med livet är och jag skulle vilja hitta min plats, jag är en rastlös själ som alltid vill vidare till nästa anhalt. Jag är en ångestfylld människa som inte har ett uns av sentimentalitet, jag skulle kunna låta mitt och min familjs hem brinna upp på ett ögonblick utan att sakna en pinal.
Jag tror inte att jag är empatistörd, då jag håller min familj väldigt nära och högt, samma sak med mina närmsta vänner.
Vad ska jag göra för att hitta ett syfte, hitta en användbar väg för den här förbannelsen och tillgången? Kan någon relatera, kanske är det bara en tankekonstruktion med narcissistiska drag och inte så ovanlig? Det som talar emot narcissism är att jag är oerhört lyhörd och känner av åsikter och stämningar på frekvenser ingen annan i min närhet gör.
Inget geni, snäppet över medel om jag gör gratis iq test på nätet (115-117). Oerhört ”gul” med en uns ”röd” om man är lagd åt det hållet. Närmare bestämt ”debattören” i testet 16 personality’s. Mer åt det dominanta hållet, men väldigt lite. Är känslig för att känna mig undergiven, har stora problem med auktoriteter även om de har en extra tendens att dras till mig.
Ostrukturerad person utan en röd tråd i något. Har två haft stalkers efter mig, men det är mest en anekdot 😂
Reflektioner?
