Ni som blev slagna när ni var små; hur känner ni nu?

Minns att jag fick en rejäl spark i arslet av farsan en gång när jag brände av en hemmagjord brandbomb i garaget. Det var visst lite av hans prylar som blev förstörda i den vevan.

Hämnas nu istället rejält

Svårt att förlåta ,,,,,svårt att glömma,

Mobbning
Kränkande stunder
Psykisk misshandel



Det kooooommmer tillbaka ALLT

Jag mår bra. Hur mår du själv?

Blev stark psykiskt och en sak jag märkt med mig själv. Hjärnan snurrar på rätt fort när man träffar nytt folk, man försöker känna av energin och om den känns avslappnad så blir man den där charmiga killen som för alla att skratta.

Kan läsa av förakt eller att någon har en dålig inställning enbart genom att se någon i öginen. Lite smått obehagligt men man blir väldigt snabb på att läsa av situationer.

Minns när man var ung och hamnade i slagsmål. De var så befriande att kunna ta emot men få ge tillbaks. Just detta med att det var befriande är någon jag minns. Blev man slagen som liten i disciplinens namn så blev det enbart värre om man sa emot, grät eller slog tillbaks. De var så man uppfostrade pojkar som skulle bli män.

Det hände att man blev luggad och även lyft i öronen några gånger när man var en riktig skitunge.
Blev såklart jätterädd och ledsen då men ingenting som jag lider utav idag. Jag förstår att det blev för mycket.

Jag fick stryk från morsan då farsan inte fanns i bilden. Har kontakt med henne då hon vill träffa barnbarnet. Utnyttjar henne på pengar, men betraktar henne som skit, har tom lärt ungen att kalla henne fula saker.

Varje gång hon höjer rösten och tycker jag beter mig illa mot henne svarar jag att en barnmisshandlare inte har någon talan i detta, då tystnar hon och skämms

Tror inte mina föräldrar slog mig någon gång, kan inte minnas. Däremot äldre syskon och minns speciellt en väldigt mycket äldre som gav mig smisk på bar rumpa när jag var kanske 5 år. Det glömmer jag aldrig men har ändå inte tagit upp det som vuxen. Har tänkt det många gånger inför dennes egna barn. Med mer jämnåriga syskon bråkades det mycket med men det får väl ses som mer normalt.

Däremot lärare fick man mycket stryk av. På 70-talet, speciellt i början, var detta mycket vanligt fastän det var förbjudet i lag. Speciellt en äldre man tog håret vid örat och snurrade det runt fingret. Sedan bara lyfte han upp en från marken om man inte hann hoppa upp på en stol eller liknande. Han hade flera gånger blivit anmäld och fått böter, men sa att det var det värt för att uppfostra små glin. Det var bara pojkar som fick fysisk åtgärd. Detta kunde han göra bara för att man störde honom, var högljudd eller liknande. Detta hände i mellanstadiet.

En annan manlig lärare slog mig en lusing över kind och öra så att det ringde i hela huvudet i timmar efteråt. Jag hör dåligt idag, det kan ju komma därav. Hände i början av högstadiet. En kvinnlig lärare utövade mycket psykisk terror men även lite slag ibland. Även i mellanstadiet. Det var ju få som vågade opponera sig då man hade stor respekt för äldre då. Sen har jag även varit med om en flickvän som slogs mycket men det är en annan historia. Hamnade ofta i slagsmål som mindre i grundskolan men avskyr allt våld som vuxen. Skulle aldrig själv slå ett barn som vuxen.

I min värld är detta exakt vad det handlar om och exakt som det borde vara.

Det känns som två läger i tråden.
Uppfostran och misshandel.
Men även olika grader av dessa två.

De är väl ändå väsenskilda?

Uppfostran eller bestraffning.

De ena går ut med sår i själen för livet.
De andra går ut med kunskap om hur det (livet framöver) borde och ska vara.

/VV

Jag fick stryk varenda djävla dag. Mest för att jag skyddade mina syskon.

De var livrädda och vad som än hände i hemmet fick jag skulden för. Det var som om mina syskon vartefter övergreppen utvecklades njöt av paraden av misshandel. De utvecklades till den värsta formen av ynkryggar och kräk, och jag anser att det kom från den sjuka miljö vi växte upp i där de hela tiden var tvungna att spela offer inför våra föräldrar för att komma undan.

De är än idag groteska ynkryggar till kräk och de saknar följaktligen all form av moral och ryggrad. Detta är vad misshandel också kan leda till. Dvs, även de som stod stillatigande eller jublande bredvid och orkestrerade helvetet är också något sorts offer. Jag föraktar mina syskon för vad de är och allt de förstört. Det är inte så att de blivit reflekterande och bättre människor som vuxna, utan det hela har utvecklats till en grotesk ondska.

Jag är den som gått minst skadad ur uppväxten, enligt vad alla som känner oss säger. Jag blev en hård djävel som slutade gråta ganska tidigt, och tog mitt kok stryk som en karl redan i femårsåldern. Gubbdjäveln fick spöa mig i ytterligare 10 år utan en enda tår. Det har speglat mitt sätt att vara som människa.

Jag står upp när alla andra faller. Gör jag fel så är jag den första att påpeka det. Jag tar ansvar. Skyller aldrig ifrån mig eller ljuger om något. Det är bekvämt förhållningssätt till livet, och har gett mig en gedigen respekt genom livet.

Har ett antal barn och man brukar säga att den som blivit utsatt i barndomen utsätter i sin tur sina barn. Det stämmer inte här i alla fall. Jag predikar kärlek, den kärlek som jag aldrig fick.

Min relation till kvinnor är dock knepig, och det skulle jag kanske kunna tänkas ha något att göra med alla sveken från min mamma osv. Hon var ett kräk.

Tack. Jo jag har det faktiskt rätt bra men man var ju "trasig" rätt länge efteråt. Konstig syn på saker och kunde inte lita på folk mm.
I dagens samhälle känns det som att dessa saker är ganska hjälpsamma i vissa situationer.

Har din mamma försökt gottgöra dig ngn gng ?

Kvinnors metoder att gottgöra de människor i sin närhet som de verbalt eller psykiskt sårat brukar vara av sexualiserad karaktär. Då spelar det ingen roll ifall mannen i fråga är nära släkting, kollega eller vän.

Det är enligt, vissa studier, inte ovanligt att en ångerfull moder väljer att liberalisera alla sociala lagar för att med sexuell manipulation försöka gottgöra de ärr hon skapat

Det finns även en annan typ av moder som väljer att lägga locket på. Att när barnet nått vuxen ålder inte prata om det som hänt utan bara väljer tystnaden

Så, vilken typ är din mamma? Har du ngn kontakt med henne öht?

...& hur kommer det sig att du blev utsatt? Var det ngt specifikt med dig som dina föräldrar ogillade? Tror det hela mest handlade om att med tukt försöka domisticera dig

Dvs att felet låg hos dig från första början då du med ett hyperaktivt beteendemönster & sociala svårigheter ställde till oreda där du drog fram