Citat:
Ursprungligen postat av
Joramensaatte
Har själv barn med autism och jag har jobbat både som assistent och på lss-boende och jag känner att P inte passar in i "funkispappa" bilden. Han ger allt han har och lite till åt A. Hon får allt hon pekar på. Förutom gränser, han verkar verkligen ha antagit nidbilden av lågaffektivt bemötande med absolut noll gränssättning. Varför? Har han dåligt samvete, eller betalar han A för någonting? Hennes tystnad tex? Övergrepp? Antingen när hon var barn, eller pågående. Inte helt ovanligt att förövare skämmer bort sitt offer för att denne inte ska berätta. Skulle kunna vara en förklaring till A:s utåtagerande beteende också. Och kanske därför han ser till så assistenterna blir kortvariga - om A inte hinner lära känna dem är risken mindre att hon berättar någonting som inte får komma ut.
För ett antal år sedan sökte jag en tjänst som assistent i hemmet åt en multihandikappad flicka i tonåren. Var mellan jobb och tänkte att det kunde vara kul att prova på men hade även hört av assistenter jag mött i mitt jobb som pedagog att det var inte helt okomplicerat att jobba med någons barn i deras hem. Jag har bara erfarenhet av att jobba som assistent inom förskola och skola. Jag får såna flashbacks av den familjen när jag läser PÖs inlägg.
Pappan i familjen jag sökte jobb hos var bestämd och dominant.Frun sa knappt halvsju och såg obekväm ut fast jag försökte få henne att delta i samtalet. Flickan hade avverkat sjukt många assistenter. Hemmet var ombyggt och anpassat med en egen lägenhet till flickan. Pappan hade startat egen firma för assistent bemanning.
Det framgick att flickan var pappas prinsessa och hon skulle bo hemma alltid och jämnt resten av sitt liv. Korttids och framtida eget boende var det inte tal om. Det fanns en pool/bassäng inomhus där pappan och flickan brukade bada TILLSAMMANS. De hade även vissa fysiska vårdrutiner tillsammans (vill inte outa alltför mycket) . Viktigt var också att flickan aldrig skulle nekas något el skulle behöva vänta. Jag var nog ganska obekväm och ställde många frågor om den pedagogiska situationen runt flickan. När jag frågade vilken nivå hon var på mentalt svarade pappan snabbt att att hon gillade smink och kläder. Jag pressade lite till och då fick jag till svar att hon var som en femåring mentalt.
Jag fick självklart inte jobbet(och inte ville jag ha det heller) Obehagskänslan sitter fortfarande kvar och jag tänker ibland på flickan som nu är vuxen och tvingas leva i ett fängelse vaktad av sin pappa.