Citat:
Ursprungligen postat av
Heddabritt
Ni som har längre erfarenhet av yrket; stämmer det att allt bara blir värre där eller är det en myt?
Arbetet som undersköterska är inte psykosocialt längre. 2017 larmade SKR och Strandhäll (jag är inget fan, men hon hade rätt) om att vård-- och omsorgsyrkena var på väg att haverera. Vi skulle sakna runt 20 000 anställda vid 2024, och ptja. De som läst nyheterna de senaste månaderna känner ju till varslet, blockaderna osv.
Jag arbetade palliativt åt en person som fick assistansen indragen sina sista månader i livet. En annan fick inte plats på sjukhus sina sista månader i livet och sköttes av nyanställd, outbildad personal. Arbetsgivaren fick helt enkelt inte tag i kompetent personal. Kunden i fråga behövde hjälp med allt. Totalförlamad och förlorat talet.
Inom äldreomsorgen var flera personer inlåsta utan telefon (dock larm som ofta missköttes och senare ignorerades). Larmen piper nonstop. Verkligen nonstop. Duscharna kunde hoppas över under månader för att det helt enkelt inte "fanns" tid. Fel med delegering blir ofta fel vid vårdinsatser. Medicin stjäls, ges vid fel tillfälle eller i fel doser. Liggsår blir vanligare. Utslag på grund av bristande hygien blir vanligare. Samtidigt vet kunderna om vilken stress och press personalen genomgår. De sitter lite i samma båt. Ett problem av många är att kunderna ger bra omdömen. En, av flera, anledning till detta är att de vill uppmärksamma personalen. Det blir dock ganska missvisande, statistiskt och senare politiskt, ur nöjd-kund-perspektiv. Detta är EN given anledning till att Kristersson och Moderaterna är hyfsat nöjda med vården ändå.
Jag själv har skrivit avvikelser, jag har engagerat mig fackligt och jag har försökt politiskt. Jag har skickat hem kollegor som brutit ihop eller fått sammanbrott på jobbet. Vid ett tillfälle tog det hus i helvete. Avvikelser försvinner spårlöst. Det kvittar om du skriver nya. Tystnadskultur uppmuntras via mail, sms och muntligt och många är rädda för att bita ifrån. Lönen är kass, visst, men det är fan inte det stora problemet. Lönen går ändå att leva på, men för att orka med den skiten behövs möjlighet att andas ut. Det är alltid underbemannat och lediga dagar stördes alltid av telefonsamtal och dåligt samvete. Att engagera sig fackligt är bara skrattretande, den kultur som råder i facken är helt annorlunda än den som råder på arbetsplatsen eller privat. Det är jävligt politiskt, dessutom är det ju ordförande och andra högt ställda företrädare som sitter med enhetschefer och verksamhetschefer. Alltså, samma personer som ansvariga för de försvunna tillbuden. Det är jävligt illa organiserat och finns massvis med lösningar, men ingen vill ta ansvar och betala för det...
Privatiseringar får ofta skulden, och delvis med rätta. Egentligen är det väl hur privatiseringarna bedrivs, snarare än dess själva existens. Om pengarna stannar inom välfärden så är ju inte resurser något problem... Vinster i välfärden är helt åt helvete.
Fråga på. Jag är snuskigt utbildad och har livslång erfarenhet i detta.