..en bloggare har engagerat sig så till den grad i Thomas Hellberg-fallet att han intervjuat honom så sent för som i oktober 07. En ganska tragiskt historia, men varför vänder sig inte Hellberg till Uppdrag Granskning, DN osv om han anser att Kvällstidningarna inte vill ge honom upprättelse?
Citat:
den 20 oktober 2007
Thomas Hellbergs öde...
Jag är väl medveten om att en blogg är ett medium, folk läser och tar till sig, andra skapar opinioner som verkligen hörs. Jag tänkte sätta undan mitt svammel för stunden och fokusera mig på något riktigt, något mänskligt.
Jag har inte bloggat sen i söndags av många orsaker, jag har jobbat en hel del, men jag har också varit på en resa, en resa in i en mörk och otrevlig värld, jag har varit hemma hos Thomas Hellberg.
För er som inte vet vem Thomas Hellberg är så han mest känd som Georg Lager, färjekapten, i den svenska såpan Rederiet som gick under 90-talet på SVT. 2003 så greps och fälldes Thomas för sexuellt ofredande på fem minderåriga flickor på en strand men friades i hovrätten året därpå.
På bussen från Södertälje till staden Trosa så går jag igenom vad jag ska fråga Thomas, jag erkänner för mig själv att jag är nervös och kontemplerar över varför han inte ville ställa upp på att bli fotograferad, vad var han rädd för? Alla vet ju hur han ser ut.
Efter många om och men, tre samtal till Thomas om vägvisningar till hans hem så hittar jag huset jag letat efter, ett grått och nedgånget hyreshus i de mindre attraktiva delarna av Trosa. Min hand darrar när jag trycker på ringklockan, och när dörren öppnas möts jag av en smal och lång man vars ansikte skiljer sig tydligt från den berömda nuna som förr var synonym med auktoritet och pondus - ett ansikte tydligt fårat av stress, ålder och cigaretter. Jag förstår nu varför han inte ville att jag skulle ta några bilder. - Jag vill inte bli ihågkommen som... det här, säger han när han märker min uppenbara chock.
Lägenheten är inpyrd av rök och det enda ljus som bryter igenom det grådaskiga mörkret kommer från lampan ovanför diskbänken. En cigarett ligger på kanten av ett askfat och går långsamt till spillror. - Kan jag bjuda på något, kaffe? Thé? Cigarett? Med mitt Earl Grey i handen så känner jag mig redo.
- Det är kvällstidningarnas fel! Mitt liv har varit ett helvete ända sedan den dagen. Han talar vilt och nästan passionerat om dagen han blev arresterad, jag märker direkt att han platsar på teaterscenen och en snabb liknelse med Per Mobergs matlagningsprogram bildas i min hjärna. - Jag vet inte vad som egentligen hände på den där badstranden, men folk verkar har bestämt sig för att jag är uppenbart skyldig bara för att jag är känd, folk älskar att se kända människor falla, dom är hyenor! Jag blir riktigt äcklad. Jag blev FRIAD i hovrätten! F-R-I-A-D... men folk vill inte veta av sånt, dom var så lyckliga när man låg på botten. Han pratar högt, nästan vrålar men känns aldrig hotfull, istället känner jag en samhörighet med den här, i vissa människors ögon, slusken. Det är hans mänsklighet som griper tag i mig. Han har nått botten och tycks vara fast där. Att vara skådespelare och känd person i Sverige verkar vara en fin balansgång, vissa saker är tabu: Man kan åka fast med knark på en innekrog och bli ännu mer älskad men blir du anklagad för att vara pedofil så är din karriär död. Det är nog som Thomas säger, domslutet spelar ingen roll - allt du behöver är en stämpel.
To be concluded...
den 24 oktober 2007
Thomas Hellbergs öde... PART DEUX
- Det är märkligt, livet alltså. Man tror att man känner till morgondagen men... orden tar slut för honom och han återgår till att stirra ner i sitt kalla kaffe. Jag börjar känna mig som en ovälkommen gäst, det är lätt att på papper planera en intervju men att stirra en dömd man i ögonen och se dem tåras upp är en annan sak. Jag vill fråga om hans familj men jag vet inte om jag vågar, kanske är det bäst att låta honom själv ta upp ett sådant känsligt ämne. Jag vet att han fru och barn lämnade honom, men jag vill höra han själv berätta det, eller vill jag det? Jag börjar tvivla på mig själv, klarar jag av att fyllas likt en tvättsvamp till bredden av Thomas Hellbergs sorg och förtvivlan. - Min fru... ("försent nu" flyger igenom mitt huvud) hon lämnade mig, tog allt, tog huset, bilen, allt, hon tog tillochmed vårat gemensamma fotoalbum. Hon sa att hon inte skulle kunna sova vetandes att bilder på våra pojkar fanns i min närvaro. Johan och Christer (Thomas söner red. anm.) vägrar prata med mig, de har bytt nummer och vägrar svara på mina brev, jag vet inte ens om de öppnar kuverten jag skickar. De har egna familjer nu, jag har ett barnbarn och ett annat påväg. Jag kommer förmodligen aldrig träffa Sixten igen, jag vet inte ens vad det nya barnet heter eller om det är en pojke eller flicka.
Jag frågar om jag får låna toaletten, väl inne i det pinsamt lilla rummet så känner jag en tår tvinga sig fram. Jag sköljer ansiktet. När jag går igenom den mörka lägenheten tillbaka till köket så märker jag att inget hänger på väggarna, inga hyllor eller mattor, allt som tycks existera är vita lådor staplade i små högar. Han tänker flytta. Jag bannar mig själv för att inte lagt märke till det tidigare. - Sen vårstädning? Jag ler utifall att han missat mitt skämt. Han ger mig ett svagt leende tillbaka. - Jag håller på att... Mening bryts och istället för ord så kommer en fasanfull hostattack som aldrig tycks sluta, han går fram till diskhon och spottar ut något jag inte vill se, jag stirrar ner i mitt thé. - Jag håller på att flytta. Jag tittar upp och låtsas överraskad. Jasså! Vartdå? Men han satt tyst, sekunder kändes som timmar och tillslut öppnade han munnen. Det vill jag inte säga, jag vill bara försvinna från jordens yta, det är förfärligt att bo här där alla känner en. Jag slår på min mest milda röst och ber han förklara. Han harklar sig och berättar att han blivit påhoppad av främlingar på stan, någon spraypainted "UT UR MITT TROSA PEDDOJÄVEL" på hans dörr förra månaden Jag är rädd! Vem vet vad det finns för knäppgökar där?"
Knäppgök? Vad är det för ord?
Klockan börjar närma sig slutet av vårt möte, jag frågar Thomas vad han hoppades åstadkomma med den här intervjun:
"Jag vill att folk ska förstå att det finns en riktig människa bakom rubrikerna, en människa precis som någon annan, med känslor, drömmar och hopp om en bättre framtid. Jag tvingades att bära ett orättvist träkors precis som Jesus. Mina statliga anklagare har tvingats be om ursäkt men jag har ännu inte fått någon ursäkt från kvällstidningarna, mina kollegor ELLER svenska folket. Jag sitter inte i fängelse, hade jag varit pedofil så hade mitt rättmättiga hem varit ett fängelse men det är jag inte, istället fann jag ett fängelse i min frihet.
Jag vill att livet ska gå tillbaka som det en gång var! Jag saknar min familj, jag kan inte sova på nätterna, jag kan inte länge gå ut på gatan, jag är ett spöke - allt för inget. Det är vad jag vill att människor ska förstå."
Jag lämnar Thomas med sitt ansikte begravt i händerna, tårar rinner utmed handflatorna och ner för halsen. Jag säger "adjö" men får inget svar. Ute på gatan så snurrar jorden som vanligt, inget tycks ha hänt, men i mitt hjärta har det varit ett jordskalv, jag andas den kalla luften och bara en tanke finns i mitt huvud "Livet är trots allt underbart ".
Bingo i Hellberg!
sådär
