Känner mig inte manlig för fem öre

Vad nu ordet "att vara manlig" egentligen innebär, det kanske är upp till var och en att bedöma. Kanske också ska tillägga att mitt inlägg inte kommer handla om att vilja byta kön på något sätt, utan jag vill skriva av mig lite och se om det kanske finns någon själ där ute som tänker lite som mig. Min förhoppning är den i alla fall, och att se att jag inte är helt ensam i mitt tänk.

För att återknyta till ämnet manlig; ord man ofta hör i dessa sammanhang är "hård", "inte rädd för något", "stark", "visar inga känslor" etc. Och det här är så långt ifrån mig man kan komma. Är verkligen inte hård och tuff, snarare mjuk och försiktig i min framtoning. Har aldrig förstått det här med att män ska tävla med varandra hela tiden och jag tycker verkligen inte om sport!!

Har alltid känt mig annorlunda mot alla andra och jag gillar inte det jag ser i spegeln; en tanig och osäker kille som viker undan med blicken hela tiden. Osäker på mig själv och på mina val i livet, måste alltid fråga andra först innan jag gör något.

Någon mer kille/man där ute som känner samma sak?

Du är en feminin man bara. Alla måste inte vara maskulina machomän. Hur mår du själv och känner inför det här?

Edit: förlåt, missade sista stycket. Om du inte mår bra i dig själv vilket jag förstår så går det att göra något åt. Börja med att köpa ett gymkort, utmana dig själv. Gå rakt i ryggen och vik inte för andras blickar. Du behöver aktiviteter som genererar mer testosteron

Jag känner mig enormt manlig. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att manlighet inte är samma som "pojkighet" vilket är det många unga män sysslar med när dom konstant ska försvara sin antagna heder inför påhittade påhopp.

Däremot känner jag mig enormt självsäker. Inte genom att jag är hård eller inte rädd för något - utan för att jag har grepp om skräcken jag känner och vet varför jag känner den. Tanken på att min brorsdotter ska fara illa ut får mig att nästan börja gråta här och nu. Att dom jag älskar ska skadas är en hemsk idé. Jag empatiserar gärna med folk överlag och har ju äldre jag blivit försökt vara mer öppen med det. Jag berättar för mina nära vänner hur mycket jag genuint älskar dom. Jag försöker boka av dagar som jag avsätter för familj och vänner om dom behöver hjälp med nåt.

Jag tror inte att 20-åriga jag hade tyckt nåt av det var särskilt manligt. Men 20-åriga jag var mest pojkig. Gjorde en poäng av att utnyttja det faktum att jag inte var rädd för att få stryk för att glatt ge mig in i bråk utan eftertanke och helt utan poäng.

Men det minst dubbelt så gamla jag kan kolla tillbaka på män som jag respekterat. Män som var glada, som såg andra för det dom var i sin helhet, som försökte vara en positiv pryl i folks liv.

Som inte jagar bekräftelse på sin manlighet av folk som bara förstår pojkighet

(slutligen antagandes att du är hetero - du vet inte hur många kvinnor som trånar efter tanigare killar som lugnt och självsäkert gör sin egen pryl och älskar andra i stilla och okonfrontativ sätt. Du är mer eller mindre målet för många så om du behövde pepp - gör med det vad du vill)

Ok som slutkläm vill jag döna in ett klipp från dokumentären Paris is Burning (och ja jag vet HBTQ dokumentär och allt kring den, men det är ett bra klipp från en äldre person som försöker förklara skillnaden på pojkiga drömmar och manlig insikt i verkligheten)
https://www.youtube.com/watch?v=3S7S9LHvSt8

Det finns många olika manligheter. Du är ett exempel.

De män som stenhårt skall passa in i en "tuff mall" är väldigt ofta osäkra och svaga när det kommer till kritan. Ordspråket "Tomma tunnor skramlar mest" stämmer helt och fullt.

Hurdan är din far? Knappast stöddig, hård och kall, eller hur? Någonstans ifrån har du fått med dig att man inte måste vara så jävla stöddig hela tiden.

Sedan skall jag säga att du skall akta dig för att internalisera feminismens negativa bild av män. Skit i deras fördomar om vad män är!

Lågt med testosteron kanske, du får börja kolla upp det hos läkaren.

Du är inte den enda i modernt samhälle som har detta problemet, nej. Många män är helt lost i denna matrixen.

Om man inte vore rädd för något skulle du förmodligen varit död.
Rädsla är mycket viktigt rent evolutionärt. Samma skit med att känna empati, alltså känna och läsa av andra människor har även det varit till fördel för människors gemensamma förmåga till överlevnad.

Att du inte är som det där riktiga machomännen är enbart ett friskhetstecken. Det behövs folk som du. Alla kan inte vara spänniga tuffingar i tuffa tuffingars klubb.

Vad inbegriper ordet "manlig", typ, John Rambo? Jag tycker inte det själv utan att vara sig själv är en bra början. Man behöver inte vara macho med massa muskler överallt. Det är en stereotypi som osäkra killar och tjejer tror manlighet handlar om i avsaknad av en bra far.

Så du kanske är mer manlig än du tror TS, men sedan är det en annan sak att verkligen känna det.

Jag tycker inte du skall grunna så mycket på det där med manlighet utan du är den du är. När du känner dig säker i dig själv så är du tillräckligt manlig, anser jag.

Själv har jag alltid känt mig manlig bara som den jag är, och säger någon motsatsen, vilket i och för sig aldrig hänt, så skrattar jag bara åt det.

"Can a man still be brave if he's afraid?"
"That is the only time a man can be brave",
his father told him.

GRR Martin GoT

Bra diskussions start!

Manlighet och kvinnlighet är en gråskala. Det finns maskulina kvinnor, och lite mer feminina män. Ingen variant är fel!

Det är vanligt, mycket vanligt, att känna sig annorlunda än alla andra. Jag känner det ofta och har känt det hela mitt liv.

Slutligen ditt sista stycke, som är det viktigaste. Människor är olika, en del är som du och andra är mer trubbiga, tröga och okänsliga som noshörningar. Människor är olika helt enkelt. Och de flesta spelar teater, och visar sig aldrig så som de verkligen är. De flesta som är osäkra döljer det, och låtsas istället vara motsatsen! Men du behöver öva på att gilla dig själv! Det är inget fel på dig! Men inget hindrar dig från att, som man gör i tvspel, förbättra dig och samla in fler poäng och förbättra dig, ifall det är vad du vill göra.

Har du funderat på att prova terapi, för att lära dig tänka annorlunda?

Varför tror du att du är som du är? Varför tror du att du är osäker, är det medfött eller resultatet av din familj eller uppväxt eller erfarenheter?

Nu är jag inte kille men svarar ändå, hoppas okej. För mig innebär manlig att man är omtänksam och omhändertagande. När min partner har fixat ett bad när jag kommer hem efter en lång dag och ger mig ett glas kall dryck medan jag är i badet, tycker jag det är väldigt manligt.

Så det där med hård etc känns mest förlegat. Nu tänker väl de flesta på ovan nämnda egenskaper som typisk kvinnliga men jag håller alltså inte med. De är kvinnliga om det är en kvinna som gör handlingarna och de är manliga om det är en man.

För övrigt är det mycket snyggt med en smal kropp, inte alla tjejer gillar testobiffar.

Jag känner mig inte heller manlig direkt. Har sån obekvämhet i min kropp osv. Och hjärna såklart. Det skapar en del problem. Man måste bara inse att man är som man är.
Det är ett väldigt svårt ämne att diskutera. Att vara manlig kan betyda så mycket olika saker. Det är bara ditt kön. Det är inte något personligt i sig.

Du är dig själv, du är inte ditt kön. Kom ihåg det.

anledningen till att du inte känner dig manlig är att du inte är manlig.