Citat:
Ursprungligen postat av
Jahman5
Gud är en titel, inget namn
Herren är en titel, inget namn.
I Jesaja 42:8 i 1917 års översättning står "Jag Herren, det är mitt namn;
och jag giver icke min ära åt någon annan
eller mitt lov åt belätena."
Guds namn förekommer nästan 7 000 gånger i Gamla testamentet.
Men många översättare har ersatt det med titeln ”HERREN” (ofta med stora bokstäver).
Läs ordförklaring till HERREN i Svenska folkbibeln.
Jesaja 42:8 i andra översättningar
”Jag är Jehová, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt en annan eller mitt lov åt bilderna.” (Åkeson)
”Jag är Jehovah, det är mitt namn, och min ära skall jag icke gifva åt en annan, eller mitt pris åt afgudarne.” (Myrberg)
Namnet Jehova användes långt innan organisationen Jehovas vittnen kom till..
https://tidningar.kb.se/search?q=jehova&searchGranularity=part&from=1749-01-01&to=1886-12-31
"I Jesaja 42:8 i 1917 års översättning står "Jag Herren, det är mitt namn;
och jag giver icke min ära åt någon annan
eller mitt lov åt belätena."
Min tolkning är att Gud enligt detta bibelcitat skulle ha presenterat sig som "Herren",
och angett denna titel, som enligt svensk grammatik INTE är ett så kallat "egennamn" som sitt personliga namn.
"Herren" i bibelcitatet är skrivet med stor bokstav, vilket skulle styrka ordets innebörd i egenskap av namn på en person i bemärkelse av Gud.
Det är ett substantiv i singularis bestämd form, vilket i motsats till "Herre" (obestämd form) indikerar
att det inte är vilken herre som helst, utan istället en viss herre, nämligen "Herren".
I inlägget ovan sägs att:
"Gud är en titel, inget namn
Herren är en titel, inget namn."
Att Gud är en titel verkar rimligt, vilket skulle bekräftas av "Anselms gudsbevis", (såvitt jag minns), definierar "Gud" som "det högsta väsendet". vilket är en titel förbehållen ett visst enskilt väsen.
Ett adjektiv i superlativ (högsta) kan ju bara beteckna
ett unikt föremål utan dess like.
I verkligheten och enligt fysikens lagar kan ju ett adjektiv i superlativ bara skrivas i singularis, även om det grammatiskt vore korrekt att skriva exv "De högsta bergen".
Men endast ett berg i hela universum kan ju vara det högsta vid en viss given tidpunkt.
På samma sätt skulle det vid en viss given tidpunkt bara kunna finnas ett enda "högsta väsende".
Gudsbeviset innebär att det högsta väsendet (som ju måste finnas) automatiskt är Gud.
"Gud" är alltså en titel som bara kan bäras av en person. "Påve" är i sin tur den jordiska motsvarigheten till en unik titel.
De så kallade "egennamnen" betecknar också ett enskilt unikt föremål på samma sätt som dessa unika titlar är förbehållna en enskild person. Därmed kan man utesluta det motsatsförhållande mellan titel och namn som antyddes i inlägget ovan.
Rent formellt är det dessutom så, beträffande själva namnfrågan, att endast bibeln kan ange vilket namn Gud har inom kristendomen. Om Gud finns eller ej, är en helt annan fråga. Om Gud inte skulle finnas, så skulle han trots sin frånvaro ändå ha ett namn. Man kan ju inte omtala en namnlös person som obefintlig.
Bibeln anger indirekt Guds namn, som i bibelcitatet ovan; "Jag Herren, det är mitt namn"
Där framgår tydligt att Gud själv skulle ha sagt detta (enligt bibeln)
Om då Gud är "det högsta väsendet", borde han ha behörighet att överträda någon världslig språkregel som gör skillnad på namn och titlar.
Särskilt i ett specialfall som detta när titeln ifråga inte kan delas med någon annan person.
jag är ingen språkexpert, men rimligen borde en unik titel förbehållen en viss unik person kunna jämställas med ett "egennamn", som en undantagsregel.
Dessutom är det ju bara Gud som kan bestämma sitt eget namn eftersom han är föräldralös för det första, och dessutom är det äldsta föremålet i universum, varför han under alla omständigheter tvingas namnge sig själv, i vad som framgår ("Jag är Herren, det är mitt namn")
