På denna 50-årsdag kanske man bör erinra sig att Carl-Magnus Palm i sin ABBA-biografi framhåller att segern i Brighton inte alls inledde ABBA:s internationella succé, allra minst i Storbritannien:
Citat:
Ingen kunde förneka att Waterloo hade blivit en stor hit, men eftersom gruppen hade kommit fram via Eurovision Song Contest var det ingen som förväntade sig att de skulle ha något mer att komma med. Tävlingen har till stor del präglats av så kallade one hit wonders, det vill säga artister som får en enda hit och sedan försvinner helt från världsarenan. Det förhållandet gäller i synnerhet i Storbritannien, där tävlingen i många år har setts som ett stort skämt på bekostnad av Europas alla bisarra och svårbegripliga artister. I England kan man möjligen gå med på att årets vinnare får en stor hit, men sedan förväntas artisten ifråga krypa tillbaka under den europeiska sten som den en gång hade fräckheten att kravla sig ut från.
För Abba /.../ hade deras medverkan i tävlingen blivit en rejäl black om foten. "Det är otroligt att en schlagerfestival hade en sån stämpel i England", säger Björn. "'Jaha, nu har de vunnit det där, alltså är de totaldöda efteråt'. Det var liksom en överenskommelse bland alla discjockeys – bland alla människor."
Och på den följande Europaturnén fick man ställa in flera konserter p.g.a. bristande publikintresse. "...för varje singel som floppade, blev vi hämtade på flygplatsen i en allt mindre lyxig bil och fick bo på allt sämre hotell." Man turnerade i svenska folkparker, Agnetha och Frida gjorde nya soloalbum och Björn fortsatte med Hootenanny Singers Evert Taube-skiva. Det torde alltså närmast vara ESC-industrin som nu försöker lägga beslag på ABBA och falskeligen tillskriva sig äran för deras framgång.
