Citat:
Jag tror att geometrin av rymdtid är platt.
Det går att visa genom att;
Rita två linjer parallellt på en bit papper.
Dina parallella linjer, korsar dom nånsin varandra? - det borde dom inte.
Och det kommer dom inte eftersom ditt papper är platt, men om du knycklar ihop ditt papper så kommer dom det.
I ett universum där geometrin är vad vi kallar platt, vilket är det universum vi tror att vi lever i, kommer parallella linjer vara helt parallella för evigt. Tänk inte på massa eller något sådant, ignorera massan helt och hållet.
Så om jag har två parallella linjer kommer dom att stanna parallellt för evigt. Om universum är böjt eller är som en sfär, så kommer dina parallella linjer tillslut korsas eller så kommer dina parallella linjer tillslut avvika. Och vi tror inte att universum beter sig på det sättet.
Nu kanske du undrar hur dom kunde testa det. Föreställ dig att vi målar en triangel, och vi lägger till alla vinklar inuti den triangeln så kommer dem tillsammans bli 180 grader, om dem inte gör det så har du inte målat en triangel. Det är eftersom ditt papper är platt. Om ditt papper vore böjt skulle det inte bli 180 grader.
Föreställ dig att jag har åkt ut i rymden och jag har en maskin som kan bygga en perfekt kub. Föreställ dig en perfekt kub i ditt huvud där varje hörn är 90grader.
Föreställ dig nu att jag börjar tillverka perfekta kuber och att jag staplar dem på varandra för att göra en stor lång linje av den perfekta kuben. Och sedan går jag tillbaka till början och gör en exakt likadan under den första. Och jag fortsätter bara att stapla små kuber hela tiden.
Om geometrin av rymdtid är platt, kommer alla dessa kuber alltid låsa ihop sig tillsammans, och det kommer aldrig finnas något utrymme där de avviker eller där linjerna av kuberna börjar böjas. Men om rymdtid inte är platt kommer dem inte låsas ihop.
Så småningom, efter att jag går tillräckligt långt kommer det börja att bli ett litet gap mellan dem.
Så jag tror inte att universum är ”platt” på ett sådant sätt som vi associerar med platthet. Jag tror att universums platthet är så pass platt att det är obehagligt. En sådan precis platthet att det omöjligt kan vara så platt. Allt är helt exakt och det är just därför matematiken fungerar helt perfekt.
Det går att visa genom att;
Rita två linjer parallellt på en bit papper.
Dina parallella linjer, korsar dom nånsin varandra? - det borde dom inte.
Och det kommer dom inte eftersom ditt papper är platt, men om du knycklar ihop ditt papper så kommer dom det.
I ett universum där geometrin är vad vi kallar platt, vilket är det universum vi tror att vi lever i, kommer parallella linjer vara helt parallella för evigt. Tänk inte på massa eller något sådant, ignorera massan helt och hållet.
Så om jag har två parallella linjer kommer dom att stanna parallellt för evigt. Om universum är böjt eller är som en sfär, så kommer dina parallella linjer tillslut korsas eller så kommer dina parallella linjer tillslut avvika. Och vi tror inte att universum beter sig på det sättet.
Nu kanske du undrar hur dom kunde testa det. Föreställ dig att vi målar en triangel, och vi lägger till alla vinklar inuti den triangeln så kommer dem tillsammans bli 180 grader, om dem inte gör det så har du inte målat en triangel. Det är eftersom ditt papper är platt. Om ditt papper vore böjt skulle det inte bli 180 grader.
Föreställ dig att jag har åkt ut i rymden och jag har en maskin som kan bygga en perfekt kub. Föreställ dig en perfekt kub i ditt huvud där varje hörn är 90grader.
Föreställ dig nu att jag börjar tillverka perfekta kuber och att jag staplar dem på varandra för att göra en stor lång linje av den perfekta kuben. Och sedan går jag tillbaka till början och gör en exakt likadan under den första. Och jag fortsätter bara att stapla små kuber hela tiden.
Om geometrin av rymdtid är platt, kommer alla dessa kuber alltid låsa ihop sig tillsammans, och det kommer aldrig finnas något utrymme där de avviker eller där linjerna av kuberna börjar böjas. Men om rymdtid inte är platt kommer dem inte låsas ihop.
Så småningom, efter att jag går tillräckligt långt kommer det börja att bli ett litet gap mellan dem.
Så jag tror inte att universum är ”platt” på ett sådant sätt som vi associerar med platthet. Jag tror att universums platthet är så pass platt att det är obehagligt. En sådan precis platthet att det omöjligt kan vara så platt. Allt är helt exakt och det är just därför matematiken fungerar helt perfekt.
Jo visst e det så. Skickligt resonerat.
Lite som ”sanningen visar sig tystnaden”!
