Citat:
Är återigen enig med dig. Polisens arbetsmetod Efterforskning av försvunna personer (EFP) bygger mycket riktigt som du beskriver på Managing Search Operations (MSO). I det inledande stadiet i denna metodik så är mycket riktigt informationsinhämtning en första viktig pusselbit.
Metoden går ut på att baserat på erfarenheter från tidigare ärenden av samma typ, den sökta personens karakteristika, samt ett eller flera tänkbara scenarios för vad som kan ha hänt, få fram en objektsprofil och en sannolik yttre gräns för sökområdet för att möjliggöra systematisk genomsökning i sektorer.
Detta gör polisen enligt: Lag (2003:778) om skydd mot olyckor
4 § I andra fall än som avses i 1-3 §§ skall den eller de myndigheter som regeringen bestämmer efterforska personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa.
Det finns delar i denna metod som helt och hållet är beroende av enskilda personers eller gruppers
bedömning och hantering, såsom riskbedömning för en försvunnen person, eller Mattson-
proceduren i EFP för prioritering av sökområden. I detta fall har polisen bedömt situationen 100% korrekt, denna flicka som uppenbarligen kunde åka buss själv, bedömdes inte behöva eftersökas på 4 dygn i Mars månad. Hon kunde ju åka buss själv.
Det finns tidigare exempel på missförstånd mellan närstående till försvunna och polisen när
närstående har uppfattats vara för lugna (Stenberg 2016a) eller där närstående inte alls
upplever den försvunna personens demenssjukdom som så allvarlig som utomstående gör. I detta fall var uppenbarligen de närstående inte trovärdiga i deras oro för flickan. Polisen bedömde (helt korrekt) att flickan kunde åka buss själv, då kan hon inte vara i någon omedelbar fara. Att de sen hade helt galet fel i denna bedömning spelar ingen roll. Familjen och läkaren var hysteriska och polisen förstår bättre än mor, far och läkare hur en förståndshandikappad tjej på 37 kg kan ta vara på sig själv i 4 dagar.
När polisen följer MSO-metoden kan de inte göra en felbedömning om allvaret i situationen. Det är uteslutet. Metoden är 100% felfri (den första i sitt slag faktiskt).
Metoden går ut på att baserat på erfarenheter från tidigare ärenden av samma typ, den sökta personens karakteristika, samt ett eller flera tänkbara scenarios för vad som kan ha hänt, få fram en objektsprofil och en sannolik yttre gräns för sökområdet för att möjliggöra systematisk genomsökning i sektorer.
Detta gör polisen enligt: Lag (2003:778) om skydd mot olyckor
4 § I andra fall än som avses i 1-3 §§ skall den eller de myndigheter som regeringen bestämmer efterforska personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa.
Det finns delar i denna metod som helt och hållet är beroende av enskilda personers eller gruppers
bedömning och hantering, såsom riskbedömning för en försvunnen person, eller Mattson-
proceduren i EFP för prioritering av sökområden. I detta fall har polisen bedömt situationen 100% korrekt, denna flicka som uppenbarligen kunde åka buss själv, bedömdes inte behöva eftersökas på 4 dygn i Mars månad. Hon kunde ju åka buss själv.
Det finns tidigare exempel på missförstånd mellan närstående till försvunna och polisen när
närstående har uppfattats vara för lugna (Stenberg 2016a) eller där närstående inte alls
upplever den försvunna personens demenssjukdom som så allvarlig som utomstående gör. I detta fall var uppenbarligen de närstående inte trovärdiga i deras oro för flickan. Polisen bedömde (helt korrekt) att flickan kunde åka buss själv, då kan hon inte vara i någon omedelbar fara. Att de sen hade helt galet fel i denna bedömning spelar ingen roll. Familjen och läkaren var hysteriska och polisen förstår bättre än mor, far och läkare hur en förståndshandikappad tjej på 37 kg kan ta vara på sig själv i 4 dagar.
När polisen följer MSO-metoden kan de inte göra en felbedömning om allvaret i situationen. Det är uteslutet. Metoden är 100% felfri (den första i sitt slag faktiskt).
Jag tycker ändå att det är stort av polisen att granska sig själva i detta ärende!
För ngn vecka sedan försvann en man med Down syndrom från sitt boende i en annan del av Sverige. Denna man kunde oxå ”röra sig fritt” och bara ngr timmar efter försvinnandet går polisen ut med efterlysning och söker aktivt efter honom. Mannen hade tagit tåget till Stockholm och blev igenkänd av väktare som sett polisens efterlysning.
Så det verkar som man prioriterar olika beroende på polisdistrikt tyvärr.
