Citat:
Ursprungligen postat av
Senni
Hemsk läsning! Tänk att man kan svälta och förgifta sitt värnlösa barn mitt framför ögonen på utbildad sjukvårdspersonal som visserligen fattar misstankar i ett tidigt skede, men som ändå väljer att inte göra ett ordentligt ingripande förrän efter mer än två veckor. Man bortförklarar det dels med att "det är ju en sådan fruktansvärd anklagelse" och dels med något i stil med att man inte ville störa mammans brottslighet för att kunna samla bevis - samtidigt som barnet tilläts svälta dag efter dag. Man hade dessutom snabbt fått ta del av preliminära provsvar som visade att barnet hade en mycket hög läkemedelskoncentration i blodet OCH att en liten son redan hade hunnit avlida under mystiska omständigheter med koppling till utdragna sjukhusvistelser.
Samtidigt blir jag lite stött för egen del eftersom det tydligt framgår att sjukvårdspersonal anser att den enda normala krisreaktionen är att skrika och gråta. Människor som behåller sitt lugn under alla omständigheter är tydligen konstiga. Jag som saknar förmåga att bli hysterisk noterar detta med ett höjt ögonbryn.
Ja, det är samma attityd som i fallet i Australien där en mamma vars barn blivit dödad av en dingo ansågs "för lugn" och blev misstänkt för mord.
Visade sig senare att det hade gått till precis som hon beskrivit och fallet brukar användas som ett skräckexempel på hur det kan gå när polis/vårdpersonal styrs av fördomar om hur man "ska" reagera.
Jag har varit i en situation där mitt barn fick vård (tack och lov inte något allvarligt även om man inte visste det från början) och jag fick känslan av att vissa i personalen såg snett på mig för att jag inte bölade och stod i.
Men jag kände att jag var tvungen att hålla mig lugn för att kunna ta hand om mitt barn på bästa sätt. Jag bröt samman senare istället när det var "tryggt" att göra det.
Jag tycker också sjukhuspersonalen verkar ha varit sega med att ingripa. Samtidigt förstår jag att det är en svår avvägning.
