Gällande avsaknaden av åtal för sexuella övergrepp, kan det vara så att åklagaren helt enkelt inte har några konkreta bevis eller ens uttalanden från Z om detta?
Jag tänker att åklagaren haft dem häktade i ca 11 månader och har endast kommit fram till att våld och frihetsberövande förekommit genom Z’s berättelser, men hon har ju vägrat berätta något alls om vad som hänt ”därnere”.
Att utesluta åtal för just detta för att skona Z från att tvingas berätta även detta och således behöva genomgå övergreppen mentalt igen? Om straffet ändå inte blir högre pga mängdrabatten kände hon kanske att det fick räcka med övriga punkter?
Z har ju berättat mycket om det mesta, men just övergrepp är det enda hon absolut inte vill tänka på eller prata om. Att då försöka tvinga fram tankar och svar när straffet för förövarna ändå inte påtagligt kommer att höjas-kan således vara klokt(?).
Det har varit mycket rörigt kring Z med olika förhållningsregler och jag anser att det är fel att de som satt med henne+ sköterskor inte fick bekräfta hennes känslor när hon berättade om övergreppen. En av socialtjänstens medarbetare utbrast tex ”skojar du nu?” när Z berättade att hon blivit inlåst etc.
När ett litet barn berättar om kränkningar, är det fel att den vuxna i rummet endast ska säga ”jaha”. Det är iskallt. Det finns många andra sätt att bemöta ett barn på.
Jag blev själv bemött av en psykolog på detta sett när jag var liten för att jag ”skulle berätta själv”. Jag tolkade detta som att hon trodde att jag ljög. Jag slöt mig då och ville inte berätta något mer.
Jag tror fosterföräldrarna kommer att få höra mer och mer spontant när hon känner sig redo.
Hoppas att Z får ett nytt vackert namn och efternamn som inte förknippas med de två som är biologiskt ansvariga för henne.
Jag tänker att åklagaren haft dem häktade i ca 11 månader och har endast kommit fram till att våld och frihetsberövande förekommit genom Z’s berättelser, men hon har ju vägrat berätta något alls om vad som hänt ”därnere”.
Att utesluta åtal för just detta för att skona Z från att tvingas berätta även detta och således behöva genomgå övergreppen mentalt igen? Om straffet ändå inte blir högre pga mängdrabatten kände hon kanske att det fick räcka med övriga punkter?
Z har ju berättat mycket om det mesta, men just övergrepp är det enda hon absolut inte vill tänka på eller prata om. Att då försöka tvinga fram tankar och svar när straffet för förövarna ändå inte påtagligt kommer att höjas-kan således vara klokt(?).
Det har varit mycket rörigt kring Z med olika förhållningsregler och jag anser att det är fel att de som satt med henne+ sköterskor inte fick bekräfta hennes känslor när hon berättade om övergreppen. En av socialtjänstens medarbetare utbrast tex ”skojar du nu?” när Z berättade att hon blivit inlåst etc.
När ett litet barn berättar om kränkningar, är det fel att den vuxna i rummet endast ska säga ”jaha”. Det är iskallt. Det finns många andra sätt att bemöta ett barn på.
Jag blev själv bemött av en psykolog på detta sett när jag var liten för att jag ”skulle berätta själv”. Jag tolkade detta som att hon trodde att jag ljög. Jag slöt mig då och ville inte berätta något mer.
Jag tror fosterföräldrarna kommer att få höra mer och mer spontant när hon känner sig redo.
Hoppas att Z får ett nytt vackert namn och efternamn som inte förknippas med de två som är biologiskt ansvariga för henne.