Hej!
Har en släkting (avliden sedan många år) som var god vän med Torsten Hagman.
Hitta denna text på nätet.
Ok. Hjälte, pultron eller något mitt i?
/VV
Har en släkting (avliden sedan många år) som var god vän med Torsten Hagman.
Hitta denna text på nätet.
Citat:
Jagarköpet 1940
När världskriget bröt ut hösten 1939 var Sveriges militära beredskap på en låg nivå. En av de områden som ansågs behöva förbättras var flottans möjligheter att utföra eskort- och bevakningsuppdrag. Då det var bråttom framkom tanken att man skulle försöka inhandla färdiga fartyg, snarare än att bygga dem inom landet. Man inledde förhandlingar med Italien och fick erbjudande att köpa dels en kryssare, dels jagare av olika ålder och storlekar. På svensk sida fastnade man för 4 jagare, vilka fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus.
När köpet förhandlats och under besättningarnas nedfärd till Italien rådde det ett temporärt lugn i Europa, men när man var klara att avsegla i mitten av april 1940 hade kriget åter satt igång på allvar ut med den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Från början var tanken att hemresan skulle gå via Kanalen, men den fortsatta krigsutveckligen satte stopp för detta. I stället gick färden, efter ett längre uppehåll i Lissabon, mot Irland och Färöarna. Genom kontakter med såväl brittiska som tyska myndigheter ansåg man sig på svensk sida ha fått tillräckliga försäkringar om att inga komplikationer skulle uppstå under färdens sista del. Strax efter ankomsten till Thorshavn anlände emellertid tre betydligt större brittiska jagare och andra mindre fartyg, och chefen för styrkan krävde att de svenska fartygen skulle överlämnas i brittiska händer. Den svenske befälhavaren Torsten Hagman, som utgått från att inga problem skulle uppstå, befann sig i ett mycket svårt läge. Dels var hans fartyg mycket klenare beväpnade än de brittiska, låg ogynnsamt förankrade, led brist på bränsle och i konvojen ingick också ett passagerarfartyg, lastat med civila svenskar. Å andra sidan var Hagman säkert bekant med bakgrunden till att en av jagarna bar namnet Psilander och instinktivt ovillig att utan vidare överlämna fartygen godvilligt. Efter samråd med sina fartygschefer, vilka inte kunde se några andra möjligheter än att överlämna fartygen, accepterade Hagman de brittiska kraven under protest.
Efter att Hagman efter överlämnandet fått möjlighet att sätta sig i kontakt med den svenska regeringen lyckades man på diplomatisk väg få loss fartygen och kunde fortsätta färden mot Sverige.
För Hagman blev hemkomsten allt annat än angenäm. Genast igångsattes förhör med honom och snart en formell krigsrätt. De flesta svenskar ansåg att han handlat förnuftigt med tanke på situationen, medan andra velat se ett mer "Psilanderskt" uppträdande. Rättegången fick ett märkligt förlopp, då den utan att ha avslutats helt sonika avbröts. Man konstaterade att Hagman aldrig formellt åtalats, eftersom det inte funnits grund för åtal. Därför kunde han varken dömas eller frikännas.
Militärledningen gjorde det emellertid klart för sina underlydande att några liknande överlämnanden av svenska fartyg inte fick äga rum under några som helst förhållanden. Regeringen teg och Hagman blev på detta sätt brännmärkt, trots att han hade haft nära personliga kontakter med Per-Albin Hansson under många år. Privat meddelade statsministern Hagman att han handlat rätt, och ska också ha ångrat att han inte personligen tog emot denne vid jagarnas ankomst till Göteborg i juli 1940.
För Torsten Hagman förblev händelserna vid Färöarna och deras efterspel under hela livet ett öppet sår, en fläck på hans namn som han, och senare hans son, under decennier sökte få bort.
Man kan utan vidare säga att jämförelsen med Psilander haltar. Denne hade uttalade order om vad han hade att rätta sig efter, vilket Hagman saknade. Oddsen var väl ungefär lika dåliga, men Hagman hade dessutom ett stort antal civila att ta hänsyn till. Läget i Europa 1940 och Sveriges situation var också åtskilligt besvärligare än vad den varit 1704. Psilander förfogade dessutom över ett fullt stridsberett fartyg, var väl medveten att situationen kunde uppkomma och hade dessutom flera timmar på sig innan det första engelska fartyget nådde fram. Hagmans fartyg låg med släckta pannor, i ett mycket oförmånligt läge med bara ett par kanoner som kunde ta upp kampen och plötsligt ställd i en helt oväntad och unik situation. Rimligen kunde han inte handlat annorlunda än han gjorde och det var beklagligt att man i alla fall inte kunde fullföljt rättegången till ett klart utslag nåtts, vilket utan tvivel blivit ett fullt frikännande.
Jagarköpet 1940
När världskriget bröt ut hösten 1939 var Sveriges militära beredskap på en låg nivå. En av de områden som ansågs behöva förbättras var flottans möjligheter att utföra eskort- och bevakningsuppdrag. Då det var bråttom framkom tanken att man skulle försöka inhandla färdiga fartyg, snarare än att bygga dem inom landet. Man inledde förhandlingar med Italien och fick erbjudande att köpa dels en kryssare, dels jagare av olika ålder och storlekar. På svensk sida fastnade man för 4 jagare, vilka fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus.
När köpet förhandlats och under besättningarnas nedfärd till Italien rådde det ett temporärt lugn i Europa, men när man var klara att avsegla i mitten av april 1940 hade kriget åter satt igång på allvar ut med den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Från början var tanken att hemresan skulle gå via Kanalen, men den fortsatta krigsutveckligen satte stopp för detta. I stället gick färden, efter ett längre uppehåll i Lissabon, mot Irland och Färöarna. Genom kontakter med såväl brittiska som tyska myndigheter ansåg man sig på svensk sida ha fått tillräckliga försäkringar om att inga komplikationer skulle uppstå under färdens sista del. Strax efter ankomsten till Thorshavn anlände emellertid tre betydligt större brittiska jagare och andra mindre fartyg, och chefen för styrkan krävde att de svenska fartygen skulle överlämnas i brittiska händer. Den svenske befälhavaren Torsten Hagman, som utgått från att inga problem skulle uppstå, befann sig i ett mycket svårt läge. Dels var hans fartyg mycket klenare beväpnade än de brittiska, låg ogynnsamt förankrade, led brist på bränsle och i konvojen ingick också ett passagerarfartyg, lastat med civila svenskar. Å andra sidan var Hagman säkert bekant med bakgrunden till att en av jagarna bar namnet Psilander och instinktivt ovillig att utan vidare överlämna fartygen godvilligt. Efter samråd med sina fartygschefer, vilka inte kunde se några andra möjligheter än att överlämna fartygen, accepterade Hagman de brittiska kraven under protest.
Efter att Hagman efter överlämnandet fått möjlighet att sätta sig i kontakt med den svenska regeringen lyckades man på diplomatisk väg få loss fartygen och kunde fortsätta färden mot Sverige.
För Hagman blev hemkomsten allt annat än angenäm. Genast igångsattes förhör med honom och snart en formell krigsrätt. De flesta svenskar ansåg att han handlat förnuftigt med tanke på situationen, medan andra velat se ett mer "Psilanderskt" uppträdande. Rättegången fick ett märkligt förlopp, då den utan att ha avslutats helt sonika avbröts. Man konstaterade att Hagman aldrig formellt åtalats, eftersom det inte funnits grund för åtal. Därför kunde han varken dömas eller frikännas.
Militärledningen gjorde det emellertid klart för sina underlydande att några liknande överlämnanden av svenska fartyg inte fick äga rum under några som helst förhållanden. Regeringen teg och Hagman blev på detta sätt brännmärkt, trots att han hade haft nära personliga kontakter med Per-Albin Hansson under många år. Privat meddelade statsministern Hagman att han handlat rätt, och ska också ha ångrat att han inte personligen tog emot denne vid jagarnas ankomst till Göteborg i juli 1940.
För Torsten Hagman förblev händelserna vid Färöarna och deras efterspel under hela livet ett öppet sår, en fläck på hans namn som han, och senare hans son, under decennier sökte få bort.
Man kan utan vidare säga att jämförelsen med Psilander haltar. Denne hade uttalade order om vad han hade att rätta sig efter, vilket Hagman saknade. Oddsen var väl ungefär lika dåliga, men Hagman hade dessutom ett stort antal civila att ta hänsyn till. Läget i Europa 1940 och Sveriges situation var också åtskilligt besvärligare än vad den varit 1704. Psilander förfogade dessutom över ett fullt stridsberett fartyg, var väl medveten att situationen kunde uppkomma och hade dessutom flera timmar på sig innan det första engelska fartyget nådde fram. Hagmans fartyg låg med släckta pannor, i ett mycket oförmånligt läge med bara ett par kanoner som kunde ta upp kampen och plötsligt ställd i en helt oväntad och unik situation. Rimligen kunde han inte handlat annorlunda än han gjorde och det var beklagligt att man i alla fall inte kunde fullföljt rättegången till ett klart utslag nåtts, vilket utan tvivel blivit ett fullt frikännande.
Ok. Hjälte, pultron eller något mitt i?
/VV
