Citat:
Ursprungligen postat av
LeTeigneux
Det låter troligt.
Jag ser egentligen två huvudsakliga alternativ
Ett ganska hemskt: att de var mämnniskooffer tagna från en annan grupp, som kanske hölls fångade en längre tid innan de offrades och under den tiden utsattes för rituell misshandel. Ungefär som aztekerna gjorde med sina fångar. Om skadorna på de olika kranierna är väldigt likartade så kan de tyda på att de inte uppstått i strid utan under "kontrollerade former".
Eller så är det verkligen en form av förfäderskult där de egna släktingarnas kranier sattes upp på på det här viset. För att hedra, men kanske framför allt som en del av att man upplevde att det fanns någon form av kommunikation mellan de levande och de döda, att de dödas andar levde kvar, kanske återföddes i de nyfödda barnen i samma familj/grupp.
Jag minns mig ha läst en del fantasifulla teorier om hur man i gamla tiders Sverige trodde att de döda förfäderna kom att återfödas i samma familj och hur de då kände igen att de levt på samma plats tidigare och att de även gick ut till dösen/familjegraven och hämtade det som de då såg som "det egna" kraniet från ett tidigare liv och kände igen sig i det.
Vem vet.
Det är lite synd att vi aldrig kommer få svaret på varför stenåldersmänniskorna gjorde så här med kranierna.
Ja, precis. Vi kan bara gissa. Det där med föreställningen om återfödsel är ju väldigt intressant. Den verkar vara urgammal. Särskilt framgångsrika individer ansågs ha ett nära förhållande till andarna, både till djur och människoandar och den lika besjälade naturen, varmed individen ansågs kontrollera naturen och i vissa fall kunde bli närmast gudomlig. Och just under särskilt svåra tider åberopades dessa att återvända till jordelivet och ställa naturen och allt som gått fel tillrätta igen. För några tusen år sedan var det en grupp människor som samlade alla perfekta gudomliga färdigheter i en enda individ, Jesus.
I vår egen sagatradition återfinns det i våra första fornnordiska kungar, som ansågs gudomliga av sin samtid enligt Snorre.
Man kan tänka sig ett slags symbios mellan människan och det gudomliga. Att de är hopplöst sammanlänkade och beroende av varandra. Krigarna kände ingen tvekan inför att gå ut på slagfältet. De skänkte sig själv till sig själv när de stupade, som Odin. Med sitt eget blod höll de gudomen (som de själva var en del av) vid liv. Detta offer såg till att månen och solen och naturen höll sig på sin plats. Vid tider när naturen spårade ur - som vid klimatkatastrofen 536 - blev folk förbannade på gudarna när deras blodoffer inte funkade. Finns förstörda gudabilder mm. Mycket intressant i alla fall!