Valutaterminer i Praktiken

Att sätta en valutatermin, även kallad en "valutaterminkontrakt" eller "forwardkontrakt," är en vanlig praxis för att hantera valutarisker i internationell handel eller investeringar. Men fungerar det i praktiken?

Idag kostar en Euro 11.63 Svenska kronor. Hur hade ett sådant kontrakt sett ut i verkligheten vad hade siffran landat på? Hur förhadlas valutan, vem bestämmer vad den landar på och vilka variabler påverkar vad siffran landar på. Exempel är det realistiskt att man kan förhandla sig till 1 euro = 10 sek?

Gäller detta kontrakt för alla man handlar med? Exempel jag köper Bosch tvättmaskiner i Tyskland från olika företag. Gäller valutaterminkontrakt både för företag A och B, dvs är valutan samma för båda dessa företag även fast jag inte handlat med företag B innan?

Vidare vad krävs för att bli kvalificerad för att får ett sådant kontrakt inom sitt företag. Spelar det någon roll om det är en enskild firma eller måset det vara ett AB? Kan privatpersoner utnyttja detta också?

Att köpa/sälja vid en tidpunkt i framtiden till givet pris - ju längre in i framtiden desto dyrare (svårförutsägbarare). Nåt som är intressant att fundera över är också att valutor är rejält dyrare - och billigare - inrikes än utrikes. Läs om BigMac index - https://www.economist.com/big-mac-index

Varför läser du inte på om futures? Man förhandlar inte om detta utan någon, typiskt sett en investmentbank eller liknande, utfärdar futures/terminer på vissa nivåer och längder och kapitalmarknaden kan välja att köpa dessa. Det är en köp och sälj marknad precis som för aktier och obligationer.

Läs om valutaterminer: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Currency_future

Terminer är börshandlade produkter. Valutakontrakten är förmodligen dom mest handlade och likvida produkterna på planeten och prissätts därmed via utbud och efterfrågan. Priset är nästan alltid mer eller mindre exakt samma som spot-priset är. Det existerar inte någon slags förhandling.

Jag handlar med terminer regelbundet, flera gånger per år.

I regel handlar banken din valuta och sedan låter den "ligga" fram tills dess att du behöver den. Banken ser alltså terminskontrakten som en viss sorts kredit. Min gissning är att de hedgar din valuta. Det vill säga, lägger en kort och en lång positron samtidigt. På så sätt vet de vilken framtida kurs de kommer att få.

På grund av detta så blir kostnaden för banken beroende av, bland annat ränteläget mellan de två valutorna, längden på terminen och påslaget som banken vill ha.

När det var negativ ränta så vart det faktiskt billigare att köpa valuta på termin istället för att köpa direkt. En märklig situation.

Så även om du inte direkt förhandlar med någon i egentlig mening så har banken sina påslag bakom kulisserna. Det är bara stora spelare som faktiskt får sätta sig ner runt ett bord och förhandla med banken om kostnaden för terminer.