Här har du möjligheten att testa dina kunskaper om nordisk 1800-talslitteratur. Jag har valt tio citat från tio relativt kända böcker. Försök att identifiera författarna och titlarna på valda verk. Jag postar svaren på söndag.
1.
Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.
Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt ett svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.
Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen…
2.
-Hör du till göingarna?
-Nej, det gör jag inte.
-Vad är du för slags karl, då?
-Jag är ingen karl.
-Vasa? Ingen karl?
-Nej, jag är ett fruntimmer, som man kallar Trollskruttan.
-Är du ett fruntimmer? Upprepade Manheimer och gapskrattade.
-Ja, stränge herre, men det behöver ni inte skratta åt. Jag kan nog klara mig som en hel karl, det skall ni nog bli vittne till.
-Nå, hur ska vi bära oss åt för att få tag i Göinge-Sven då?
3.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt svärd.
4.
”Teufel!” vrålade Ulrik Christian och slungade förfärad Marie ifrån sig. ”Vik hädan, Satan! Ut, ut!” Och han gjorde det ena korstecknet efter det andra. ”O, du förbannade djävul! Du ville locka mig till synd under mitt sista andetag, i den sista stunden, när man ska vara försiktig, bort bort, i Herrens välsignade namn, du förbannade varelse!” Med vitt uppspärrade ögon och fasa målad i anletsdragen stod han upp i sängen och pekade mot dörren.
5.
”Du må tro att vi haft en rolig dag, Sara!”
”Alla tre?”
”Tre?” svarade Worse och stannade, ”det var bara Randulf och jag.”
”Du ljuger; ni var tre”, svarade Sara lugnt.
Nu fick Jacob Worse det olycksaliga infallet att hon skämtade. Han närmade sig småleende med de fuktiga ögonen för att ta henne om halsen: ”Jaså, du vet bättre besked än jag själv! Var har du gått i skola och blivit så klok? Vem var den tredje – he?”
”Djävulen”, svarade Sara och lyfte plötsligt sina ögon, ”den lede satan satt mitt emellan er.”
Skeppar Worse tumlade tillbaka.
6.
I full fart, så att marken ekade, nalkades björnen, blottande sitt öppna, svartröda gap. Mot Simeoni ilade den flämtande björnen. Mannen sköt, och honungstassen rullade runt i gräset, men steg åter upp, rusande mot skytten. Men då blixtrade Lauris bössa till, en hård smäll ekade runtomkring, och björnen låg livlös vid Lauris fötter. Där låg han, utan att röra en lem, och blodet flöt från huvudet och bröstet.
7.
Härliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!
8.
-Det är de sårade, sade hon bara.
-Ja, nu har de fått sätta kropp och lemmar till, sade krymplingen, som satt vid eldstaden bakom Tine.
Svag jämmer hördes. Nyfiken hade krymplingen hoppat ut till sin sten vid vägen.
Tine blev stående – med lackviolerna i handen; å vilken jämmer som hördes. Och vagn efter vagn rullade förbi.
Ane kom fram bakom henne med de två små på armen:
-Ja, ja – å, ja – de får sitt kors nu; de har fått sitt kors nu! O, nej, oh – nej, titta, herregud, titta så blodet droppar…
Tine såg dem – vagn efter vagn.
Hon hörde de stojande engelsmännen bakom sig. Och hon ryckte till med en rysning när de strök förbi henne. De sprang omkring och hejdade vagnarna för att trycka de sårades händer, och de kikade de stönande rakt i ansiktet och upprepade i ett:
-Vilket tappert folk, vilka tappra gossar!
9.
-Du talar som ett barn. Du förstår inte det samhälle, du lever i.
-Nej, det gör jag inte. Men nu tänker jag sätta mig in i det. Jag vill försöka komma underfund med, vem som har rätt, samhället eller jag.
-Du är sjuk; Nora, du har feber; jag tror nästan, du förlorat förståndet.
-Jag har aldrig känt mig så klar och säker som i natt.
-Och klar och säker lämnar du din man och dina barn?
-Ja, det gör jag.
10.
Det var så rysligt kallt; det snöade, och det började bli mörka kvällen; det var också den sista aftonen på året, nyårsaftonen. I denna köld och detta mörker gick på gatan en liten fattig flicka med bart huvud och nakna fötter; ja, hon hade visserligen haft tofflor på sig, då hon gick hemifrån; men vad hjälpte det! Det var mycket stora tofflor, hennes mor hade senast begagnat dem, så stora voro de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, i det två vagnar körde så förskräckligt fort förbi; den ena toffeln stod icke att hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sade, att han kunde begagna den till vagga, när han själv fick barn.
1.
Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.
Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt ett svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.
Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen…
2.
-Hör du till göingarna?
-Nej, det gör jag inte.
-Vad är du för slags karl, då?
-Jag är ingen karl.
-Vasa? Ingen karl?
-Nej, jag är ett fruntimmer, som man kallar Trollskruttan.
-Är du ett fruntimmer? Upprepade Manheimer och gapskrattade.
-Ja, stränge herre, men det behöver ni inte skratta åt. Jag kan nog klara mig som en hel karl, det skall ni nog bli vittne till.
-Nå, hur ska vi bära oss åt för att få tag i Göinge-Sven då?
3.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt svärd.
4.
”Teufel!” vrålade Ulrik Christian och slungade förfärad Marie ifrån sig. ”Vik hädan, Satan! Ut, ut!” Och han gjorde det ena korstecknet efter det andra. ”O, du förbannade djävul! Du ville locka mig till synd under mitt sista andetag, i den sista stunden, när man ska vara försiktig, bort bort, i Herrens välsignade namn, du förbannade varelse!” Med vitt uppspärrade ögon och fasa målad i anletsdragen stod han upp i sängen och pekade mot dörren.
5.
”Du må tro att vi haft en rolig dag, Sara!”
”Alla tre?”
”Tre?” svarade Worse och stannade, ”det var bara Randulf och jag.”
”Du ljuger; ni var tre”, svarade Sara lugnt.
Nu fick Jacob Worse det olycksaliga infallet att hon skämtade. Han närmade sig småleende med de fuktiga ögonen för att ta henne om halsen: ”Jaså, du vet bättre besked än jag själv! Var har du gått i skola och blivit så klok? Vem var den tredje – he?”
”Djävulen”, svarade Sara och lyfte plötsligt sina ögon, ”den lede satan satt mitt emellan er.”
Skeppar Worse tumlade tillbaka.
6.
I full fart, så att marken ekade, nalkades björnen, blottande sitt öppna, svartröda gap. Mot Simeoni ilade den flämtande björnen. Mannen sköt, och honungstassen rullade runt i gräset, men steg åter upp, rusande mot skytten. Men då blixtrade Lauris bössa till, en hård smäll ekade runtomkring, och björnen låg livlös vid Lauris fötter. Där låg han, utan att röra en lem, och blodet flöt från huvudet och bröstet.
7.
Härliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!
8.
-Det är de sårade, sade hon bara.
-Ja, nu har de fått sätta kropp och lemmar till, sade krymplingen, som satt vid eldstaden bakom Tine.
Svag jämmer hördes. Nyfiken hade krymplingen hoppat ut till sin sten vid vägen.
Tine blev stående – med lackviolerna i handen; å vilken jämmer som hördes. Och vagn efter vagn rullade förbi.
Ane kom fram bakom henne med de två små på armen:
-Ja, ja – å, ja – de får sitt kors nu; de har fått sitt kors nu! O, nej, oh – nej, titta, herregud, titta så blodet droppar…
Tine såg dem – vagn efter vagn.
Hon hörde de stojande engelsmännen bakom sig. Och hon ryckte till med en rysning när de strök förbi henne. De sprang omkring och hejdade vagnarna för att trycka de sårades händer, och de kikade de stönande rakt i ansiktet och upprepade i ett:
-Vilket tappert folk, vilka tappra gossar!
9.
-Du talar som ett barn. Du förstår inte det samhälle, du lever i.
-Nej, det gör jag inte. Men nu tänker jag sätta mig in i det. Jag vill försöka komma underfund med, vem som har rätt, samhället eller jag.
-Du är sjuk; Nora, du har feber; jag tror nästan, du förlorat förståndet.
-Jag har aldrig känt mig så klar och säker som i natt.
-Och klar och säker lämnar du din man och dina barn?
-Ja, det gör jag.
10.
Det var så rysligt kallt; det snöade, och det började bli mörka kvällen; det var också den sista aftonen på året, nyårsaftonen. I denna köld och detta mörker gick på gatan en liten fattig flicka med bart huvud och nakna fötter; ja, hon hade visserligen haft tofflor på sig, då hon gick hemifrån; men vad hjälpte det! Det var mycket stora tofflor, hennes mor hade senast begagnat dem, så stora voro de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, i det två vagnar körde så förskräckligt fort förbi; den ena toffeln stod icke att hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sade, att han kunde begagna den till vagga, när han själv fick barn.
