Citat:
Ursprungligen postat av
Hildas
Som mamma till en tonåring blir jag mörkrädd.
Även om han inte håller på med en massa skit, så är det ändå delvis en hemlig värld de lever i.
Det finns de som har skrivit i tråden att det är föräldrarnas fel för att de inte har hållit koll på vad Henrik har gjort och vilka han har umgåtts med.
Min erfarenhet är att när de börjar högstadiet och om de då byter, skola får de nya kompisar och likaså i gymnasiet.
De blir inte lika öppna med vilka de umgås med.
Innan högstadiet visste jag exakt vilka hans vänner var.
Ett tag var han inte öppen.
När jag frågade vad de ätit i skolan, vilka lektioner de haft, vad de hade för läxor, eller vad de hade gjort i skolan svarade han bara "vet inte och "jag kommer inte ihåg".
En tonårsfas som tydligen är vanlig.
Efter första fyllan och första relationen så har han blivit mer öppen och berättar mer för att han märker att jag kanske inte alltid är så glad över en del val, men inte fördömer det.
Jag var vildare när jag var tonåring och när jag inte dömer så öppnar han sig mer och berättar.
När han är ute och festar så sätter han alltid på livefunktionen på snapchat så att jag vet var han befinner sig.
Ändå finns det ibland inte något skydd om det finns någon vän som har en dold agenda.
Det kan ske ändå om de är bra på att dupera.
Jag har alltid sagt åt honom att om man inte beblandar sig med droger och kriminella, så är det en väldigt liten risk att råka illa ut, såvida man inte hamnar på fel plats vid fel tidpunkt tex på stan.
Detta med Henrik gör mig rädd, för jag inser änmer än tidigare att de inte är säkra.
Jag kan föreställa mig smärtan och ångesten hos föräldrarna, men ändå inte ens komma i närheten av vidden av allt de nu upplever.
Jag förstår att de efter alla dessa dagarna börjar bli modfällda och nuddar vid tanken på om han fortfarande lever, men man lever nu på hoppet.
Detta fallet och fallet med Milo har berört mig djupt och jag hoppas så innerligt att Henrik kommer hem till sin familj.
All värme och stöd till familjen om de är inne och läser här.
Tonåren är nog den jobbigaste tiden att vara förälder, precis som du säger.
Svenska föräldrar, och dom som invandrat till sverige, är i almänhet ganska dåliga föräldrar, jag menar det som kostruktiv kritik, inte som en anklagelse. Kulturer är så olika, och just det där med hur barn och tonåringar ska behandlas, och hur dom ska uppfostras, det är så olika.
Svenska föräldrar är bra när barnen är yngre, men av någon kontsig anledning så blir dom tafatta och frånvarande när barnen blir tonåringar. Det är som att all tror att det är bättre att låta dom sköta sitt, men det är ju då dom behöver allra mest hjälp. Mer regler, mer kontakt med mamma och pappa, mer tid tillsammans. Varför släpper allt då, och varför tror en svensk tonårsförälder att den första fyllan är en normal grej, det är det inte, det är ett tecken på att något inte står rätt till.
Tonåringar behöver sina föräldrar. Det kanske hänger ihop med att mamma och pappa jobbar, vad vet jag, men det är inte bra att vara så frånvarande.
Vad det gäller invandrar föräldrar från mellanöstern länderna så står det ännu sämmre till, jag har sett hur dom använder sig av utfrysningsmetoden när barnen är RIKTIGT små, då det skadar som allra mest. Vilket fruktansvärt sätt att behandla små små barn på. Sedan verkar det vara ren aggression som gäller, om utfrysningsmetoden inte funkar. Barn kan bara växa upp och bli brutala tonåringar av detta, det går knappt att bli en empatisk personpå det sättet.
Det här gäller givetvis inte alla, men det är ändå en kulturellt accpeterad situation, och det borde faktiskt synas och ändras.
Jag hoppas innerligt att Henrik hittas vid liv.
